Dag 1 på sjukhuset

Inleddes med morgonmöte till vilket vi var de enda som kom i tid. Ingen rapport blev det heller eftersom det visade sig att de jourhavande från gårdagen var lediga denna dag. Men ett fint välkomnande fick vi med någon sorts specialapplåd.

Sedan följde rond i sedvanligt alldeles för långt tåg. Men lite undervisning hanns med och vi såg många patienter. Flertal vuxna med frakturer som sträckbehandlas. Några cancerpatienter som väntade på olika ibland ej specificerade saker. På pediatriska avdelningen fanns som vanligt de största kontrasterna. En pojke som blivit ormbiten och fått neurologiska symptom men som nu var mycket bättre. En pojke som blivit överkörs av en buss och fått cirkulär deglaveringsskada på ena underbenet men som mådde bra och vars distalstatus i foten var helt ua (!) Men där fanns också en säng med en ensam mamma och ett bylte under myggnätet som låg oroväckande stilla. Det barnet hade inkommit med buksmärta några dagar tidigare. Man hade misstänkt att barnet fötts utan analöppning men sedan hade man ändrat sig. Ingen visste nu egentligen vad barnet lidit av men det spelade nu ingen större roll eftersom barnet gått bort under morgonen. Mamman satt tyst med ett slutet men samlat ansikte. Kanske hade hon förlorat flera barn tidigare.

I en annan säng satt en pappa med en liten mager flicka. Hon hade inkommit med sin mor 2 v tidigare och visat sig ha hydrocefalus (vattenskalle). Med en shunt-operation skulle hon kunna bli helt bra. Problemet var att en shunt kostade 6000 shilling (600 kr). Det hade familjen inte råd med då man hade spenderat de sista pengarna på pappans biljett till sjukhuset. Sjukhusets möjligheter att hjälpa familjen beskrevs som zero. Och nu var det troligtvis försent i alla fall eftersom flickan sannolikt redan hade fått svåra neurologiska skador. Dessutom skulle en shuntoperation innebära framtida shunt-byten och operationer. Vi hade en stunds diskussion runt världens orättvisor och hurvida vi skulle skramla ihop de 600 kr som behövdes men avstod i enighet med resonemanget ovan. Hjärtat och hjärnan är inte alltid eniga.

Sen mot operationsavdelningen. Där var vi också bland de första på plats. Det enda som pågick var ett kejsarsnitt. Vår första operation var ett lipom som skulle extirperas (tas bort). Patienten satt i op-väntrummet tillsammans med flera andra av de patienter som inte var inlagda på sjukhuset. Lipomet satt på vä överarm och såg inte alls utosm ett lipom. I stället satt det i tricepsmuskeln och kunde mycket väl vara malignt (cancer). Patienten skickades för ultraljudsundersökning och ev biopsi/op i Nairobi. Vi hade nu inget att operera och stod mest och väntade. Killarna gick för att köpa frukt men jag hade fått syn på spädbarnet från kejsarsnittet. Det låg på neo-bordet och var alldeles tyst. Två narkospersonal höll på att omväxlande ventilera och suga i barnets hals. Ibland lyfte de upp honom och daskade på ryggen alternativt killade honom på magen. Inget tecken till liv. Möjligen några små ryckningar i buken. Barnet försökte andas men det gick inte. Jag stod där länge. En evighet. Man började sätta nål. Stora vuxen nålar i den lilla handen. Till vilken nytta? Det går inte tänkte jag och insåg att jag inte stod ut med att titta längre. Jag gjorde mig ett ärenden till skåpet och mötte någon som gav mig kläder. Sen kom killarna med bananer som jag inte kunde äta samtidigt som jag redogjorde för barnets hemska öde. Det tredje spädbarnet som vi skulle se skaka hand med döden idag. Och när vi kom tillbaka var barnbordet mycket riktigt tomt. Jag tittade med frågande min på en av anestesiläkarna. Barnet, sa han, det är på maternityward med sin mor. Åh, sa jag, jag trodde inte att han skulle klara sig. Anestesiläkaren log stort och jag log tillbaka. Bra jobbat!

Sen följde aen prostatektomi som visade sig vara en normalstor prostata med en stor blåssten, ett magnifikt ljumskbråck som visade sig vara ett hydrocele (vattenbråck) och som sista nr för veckan en snabb cystoskopi som blev långt mer komplicerad och tog vår seniora kirurg hela dagen. Vi hade tur och kunde åka hem och åta försenad lunch innan vi mötte upp på sjukhuset.

På kvällen inleddes Bootcamp Garissa men en löprunda i omgivningarna som visade sig vara förvirrande lika. Jag kom vilse två gånger. En gång träffade jag på en grupp fotbollsspelande ungar som blev mina fans och den andra gången hade jag tur och mötte vår husfru Rose (som fö är Masai). Hon pekade fnittrande på vår grind 100 m längre ner på gatan. Sen körde jag och Henrik lite styrka och smidighet ivrigt påhejade av gårdens barn. Och nu sum up och Tusker.

Och just det – dagens lunch var stekt kamel med makaroner. Vet inte om gott är rätt ord men det var ok.