Traumalarm!

På söndag natt ringer jourtelefonen. Det är en av de lokala yngre läkarna som är jour. Två knivskurna patienter har inkommit varav den ena är allvarligt skadad och han vill att vi ska komma in för konsultation. När vi kommer fram hittar vi den ena patienten stucken i höften på akuten. Han är stabil och relativt välmående men blöder och omplåstras av sköterska. Den andre patienten, en ung kille, är på röntgen där man precis tagit en buköversiktsröntgen. Han ligger på röntgenbordet och pratar med oss. Han blöder från ett knivstick i höger sida av ryggen. En medföljande kompis tolkar åt oss och förklarar att detta är resultatet av en fight. ”The knife went upwards”, han visar en stickande rörelse uppåt. Kniven kan ha träffat lungan, njuren levern och eller tarm. Man har inte tagit puls eller blodtryck. Vi sätter nålar. Ber om en blodtrycksmätare som kommer efter en stund. Ger dropp. Tar en lungröntgen som ser bra ut. Det hela tar kanske en halvtimme och det är extremt trängt. Genom fönster och dörrar tittar en publik bestående av anhöriga och andra patienter på. Patienten behöver tas till operation för en närmare titt och eventuellt operation. Man ringer in operationsteamet som sover hemma och vi rullar patienten mot operationshuset. Plötsligt är sköterskorna från akuten borta och det är bara vi och patientens kompis kvar. Patienten börjar nu bli lite orolig vilket inte är ett bra tecken. Han har på akuten fått en urinkateter i vilken det tömmer sig rött blod. Vi delar på oss. Jag tittar över vilka läkemedel samt material som finns. Man har ingen akutväska med livräddande droger och utrustning samlade och vi har inga nycklar. Allt vi har finns i operationssalen. Narkosbordet ser ut som kriget. Där finns gamla tomma glasampuller, plast som skyddat sterila sprutor, tomma läkemedelsaskar, enstaka svalgtuber i udda storlekar, ett laryngoskop, en laddare till en mobiltelefon och några ampuller med läkemedel kvar i men mest oxytocin som använts vid dagens kejsarsnitt. Jag städar och letar, Om patienten blir akut sämre kommer vi behöva andra grejer. I ett hörn står ett annat stökigt bord med en salig blandning och där hittar jag i alla fall adrenalin, ventrikelsond och lite annat. Under tiden har patienten fått syrgas samt blivit närmare undersökt. Underläkaren kommer med 2 enheter blod.. Patienten är nu stabil med övertryck 90-100 och puls 70. Han får v-sond och kräks gammal mat men inget blod. Då kommer anestesijouren som är en Clinical Officer dvs jämförbar med svensk sjuksköterska samt opsköterskan. Anestesijouren är arg för att vi tillåtit patientens kompis att gå med in på op. Det blir nästan bråk. Jag glömmer att jag är en liten tjej från Sverige och går emellan för att lugna. Som tur är går det bra och kompisen går ut. Nu är narkosjouren arg på vår seniora läkare i stället. Han ifrågasätter det mesta. Nästan bråk igen. Tack vare diplomati från vår senior lugnar det sig igen. Nu sjunker patienten i tryck och medvetande. Han intuberas rakt av utan några som helst droger. Vi håller andan men det går bra. Patienten opereras med explorativ laparatomi för att se att sticket ej penetrerat buken. Man finner hela tarmen intakt men ett stort retroperitonealt hematom. Sannolikt blöder patienten från ett stick i njuren. Han får en andra enhet blod som visar sig vara den sista på hela sjukhuset. Han är stabil och blödningen från ryggen verkar ha stoppat. Klockan är 043:30 på morgonen. Vi beslutar att expektera. Att operera patientens njure skulle sannolikt medföra att han dog på operationsbordet. Nu nästa problem – inget IVA. Kan man dedikera en extra sköterska från avdelningen till patienten?
Svaret är nej, det finns nämligen bara en till alla 30 patienterna. Antestesi vill inte stanna. Det hela slutar med en kompromiss där patienten får ligga kvar på op över natten övervakad av op ssk med manuellt blodtryck var 30 minut. Vi åker hem för att få sova några timmar. Fast bilen startar inte. Batteriet är dött. Vi försöker knuffa igång bilen utan att lyckas. Men det tar inte 2 minuter innan 5 killar kommer till vår undsättning. Med hjälp av en bil och 2 sk spanners som är Kenyas svar på fälgkors får de igång bilen på nolltid och vi kan åka säkert hem genom nattens mörka och inte så säkra Garissa. Engagemanget i vår stendöda bil är så totalt och genuint. Dessutom är killarna enormt skickliga. Stor respekt till dem!

Nästa dag efter diskussion med sjukhuschefen som också är överläkare på kirurgen beslutas om fortsatt konservativ behandling. När vi går till operation efter ronden vid 10 tiden har ett 30-tal människor samlats utnför operation. De ligger, sitter och står överallt. Kvinnorna gråter. Patienten har avlidit.