Den afrikanska tröttheten

Idag slog den till. Tröttheten. Den trötthet som infinner sig när det blir lite för mycket av afrika. När man får lite nog. När det inte är lika charmigt när man upptäcker att de nya skorna inte bara har lite olika färg utan också lite olika storlek. Eller när man står utan vatten i duschen eftersom någon glömt stänga av vattenkranen någon annan stans så att allt tankvatten tagit slut. Eller när brödet knastrar lite av myror som kommit in i påsen som någon öppnat mitt på och sedan glömt försluta på annat sätt. Eller när priset plötsligt blir 500 shilling dyrare pga någon avgift som någon glömt nämna.

Den afrikanska tillvaron är full av överraskningar, både positiva och negativa. När man vaknar hemma vet man oftast ganska väl vad man ska göra under dagen. I alla fall på jobbet och i alla fall i stora drag. Här är allt möjligt alltid. Vad som dagen innan ser ut att bli en lugn lördag med en snabb rond visar sig vara en lördag där ronden nästan är färdig men istället visar det sig vara sjukhusets årliga celebration of the staff. Hela sjukvårdsdistriktets viktiga politiker kommer till sjukhuset som pyntats till fest med partytält och de obligatoriska dekorationerna av glittrig metallplast. Sjukhusets personal skall samlas och den bästa medarbetaren på varje avdelning ska prisas. Ett bord fullt av glittriga stora paket skall delas ut. Vi är såklart hedersgäster och placeras längst fram i röda plyschfåtöljer. Vi förväntas hålla tal och dela ut priser. Ett papper mer hålltider delas ut och vi inser att man redan ligger en timme efter i schemat och att vi har 3 timmar framför oss med tal på ett språk vi inte förstår och i ett plasttält som borgar för temperaturer långt över njutningens gräns. Men plötsligt kommer någon och delar ut kalla Fantaflaskor och en grupp HIV-positiva kvinnor framför ett sång och dansnummer som får allt att kännas helt bra och hoppfullt igen. Och trots att vi blir sena till vår så svenskt planerade lunch-appointment och att hälften av staffen inte heller verkar ha vetat om den årliga festen går vi därifrån och all känns helt naturligt. Klart att det var årliga sjukhuset-hyllar-sina -anställda-dagen idag. Att vi inte hade koll på det!

Och på kvällen när solen precis försvinner och vinden är ljum och böneutropet från vår grannmoské är mjukt som vore det en buddhistisk munk som sjöng sitt mantra och en flock med Supreme Starlings med sin vackra blå fjäderdräkt bestämt sig för en fikapaus i just vårt träd. Då är allt förlåtet och tröttheten är borta. Då tar jag på mig mina olika stora skor och går in och tvättar mig i det lilla vatten som finns kvar och öppnar en ny brödlimpa. Den andra var ju nästan slut ändå...