Dr R
Personalstyrkan på maternity består av en Obstetriker/Gynekolog, dr O som är en jättetrevlig glad man och en fin doktor. Han kämpar på i den motvind som råder men har även uppdrag utanför Garissa och är inte på plats varje dag. Sedan finns 2 interns jfr AT-läkare som snabbt kastas ut i verksamheten och förväntas sköta avdelningen, jouren , förlossningar och kejsarsnitt i stort sett från start. Man har även några Clinical Officers som sköter mycket av avdelningsarbetet utöver det som sköterskorna gör. Allt detta skulle hänga i luften om ingen stod för kontinuitet och hade överblick samt backade upp interns med handledning och som bakjour. Det är här som dr R kommer in. 150 cm lång, späd ung Garissa tjej med en slöja som ideligen halkar av (symboliskt?) och en I-phone med fodral matchande sjalen. Hon har utbildat sig till läkare i Ryssland och har nu återvänt till Garissa som Medical Officer jfr med vår leg läk. Efter ett år på maternityward här har hon bred erfarenhet av de flesta komplikationer som kan uppstå vid graviditet. Mammor i detta området föder nämligen hemma i mycket stor utsträckning och det är nästan bara de komplicerade fallen eller de med komplikationer som överhuvudtaget kommer till sjukhuset. Många problem hos mamman eller fostret upptäcks väldigt sent i förloppet eftersom många inte heller går till den mödravård som faktiskt finns.
Några av problemen som finns här är:
Unga mödrar. 16 år vanlig ålder för första barnet.
Små mödrar. Vanligt att barnet fastnar i bäckenet.
Mödrar som fött många barn. 10-15 st ej ovanligt.
Havandeskapsförgiftning vanligt. Kommer ofta sent i förloppet.
Mödrar som varit gravida många ggr och fått missfall samtliga ggr. Barnlöshet är här en enorm katastrof.
HIV infekterade mödrar. Andelen smittade uppges vara 10% men vid en rond på mödravården var ca 20 % av mödrarna smittade.
Svårt omskurna mödrar.
För kejsarsnitt krävs samtycke av patientens make eller far vilka inte alltid är på plats. Kan ibland försena ingreppet ledande till fatala följder.
Kejsarsnitt försenas ibland pga brist på narkosmöjligheter eller brist på blod för transfusion.
Komplikationer till aborter utförda illegalt. Abort är förbjudet enligt Kenyansk lag. Preventivmedel är svårt att få tag på och ingen öppen debatt finns bland ungdomar ang detta. Gravida ogifta kvinnor riskerar att förskjutas från sin familj eller i värsta fall dödas. En ung kvinna inkom häromdagen svårt blödande efter en illegal abort. Hon överlevde men man tvingades operera bort hennes livmoder.
Mitt i allt detta går dr R runt som en general. Rondar snabbt och effektivt och håller både sköterskor och AT-läkare i herrans tukt och förmaning. Men alltid med ett litet leende på lut och en enorm vilja att allt ska bli bra för patienten och att underläkarna ska lära sig ordentligt. Och avdelningens brister förmedlas rakt på sak till sjukhuschefen. Inga fingrar läggs emellan.
Det är människor som dr R som är hjältarna här i Garissa. Hoppas bara hon stannar och inte lockas till privata sjukhus eller andra NGO´s som betalar ca tre gånger de 600 US dollar hon tjänar per månad på det statliga sjukhuset i Garissa...
tisdag 9 mars 2010
Maternityward
Jag trodde att jag var relativt väl förberedd på vad som väntade här i Garissa. Att jag ändå hade ett hum om vad jag skulle se och uppleva. Jag har ju tidigare besökt olika sjukhus i både Kenya och Tanzania samt läst kurser om vård i utvecklingsländer och intervjuat andra som jobbat ute. Men maternityward (förlossningsavdelningen) i Garissa var bortom alla förberedelser.
Garissa är ett relativt stort sjukhus i området och dess förlossningsverksamhet har vuxit dramatiskt senaste åren. Tyvärr har lokaler och personal inte ökat i samma takt. Man förlöser ca 10 mödrar per dygn varav flera kejsarsnitt. På förlossningsavdelningen finns 26 sängar men flera av dessa delas av två mödrar. Det finns ett förlossningsrum med en förlossningsstol samt ett undersökningsrum med tre britsar hjälpligt avskilda med plastdraperier för undersökning av förlossningens progress, igångsättning, suturering av rupturer post partum, omhändertagande av mammor med blödningar både pre och post partum samt ett bord för det nyförlösta barnet. I detta rum görs också inskrivning av alla nya patienter som kommer för att föda eller tas omhand för intrauterin fosterdöd. Man har därför även klämt in ett stort skrivbord där inskrivande läkaren kan sitta. I detta lilla rum råder ett fullständigt kaos. En mamma som är nyförlöst får sin svåra ruptur ihopsydd av en manlig sköterska i skjorta och byxor. En äldre kvinna står och håller om knäna som hela tiden vill falla ihop. Mamman orkar inte stötta dem själv. Eller så vill hon inte blotta sitt underliv för alla som finns i rummet utanför. ”Flera stygn” uppmanar den äldre kvinnan som är mån om att den yngre blir ihopsydd lika tight som tidigare. Man kan se att hon är kraftigt omskuren. Kanske på faraoniskt vis endast lämnande ett litet hål för in och ut så att säga. Nu är hon färdigsydd och hjälps av britsen ner på golvet. Hon faller nästan ihop men stöttas med en fast hand av den äldre kvinnan, får på sig sina flip-flops och tar sig på något sätt ut till sin sängplats och sin nyfödda. 6 timmar senare skrivs hon ut och skickas hem precis som alla andra normalförlösta utan större komplikationer.
Plötsligt ligger en svårt blödande kvinna på en av britsarna. En av de två sköterskorna tar hand om henne. Ett stort koagel kommer ut. Eller är det en del av moderkakan? Man försöker packa med kompresser för att stoppa blödningen. Men det är slut på kompresser vid bordet. Hämta mer! Den andra sköterskan hittar inga i burken bör kompresser. Hon går i maklig takt mot förlossningsrummet vägg i vägg. Jag känner en vansinnig maktlöshet över att inte veta var saker finns så att jah kan hjälpa till. Så att det går fortare. Jag vill liksom putta igång sköterskan att röra sig fortare. Skynda! Hon blöder ju! Någon annan börjar förbereda för att sätta dropp. Men det finns inget dropp heller. Någon annan skickas efter det. Man plockar omständligt fram en droppställning från ett hörn där den stått täckt av ett av plastdraperierna som ramlat ner. För ett tag sedan vad det verkar. Droppställningen fastnar i plasten och i britsen (det är trångt) men kommer till slut förbi även patienten bredvid. Man har också fått fram kompresser och börjar få kontroll på blödningen. Dr R kommer in och styr upp situationen. Mitt ansiktsuttryck måste spegla vad jag känner för hon viskar till mig ”I know. This place is horrible”. Blod tas för test inför blodtransfusion och skickas med en anhörig (inga lediga sköterskor) kvickt till lab, mamman förbereds för förlossning och genomgår senare samma dag kejsarsnitt med lyckat resultat. Detta trots att hennes akuta kejsarsnitt fick vänta några timmar eftersom planerade operationer pågick och alla som kunde söva var upptagna.
Samtidigt som blödningsdramat pågår kommer ett nyfött spädbarn ut från förlossningsrummet i sällskap med sim mormor och morfar. Dessa slår sig ner vid spädbarnsbordet där de lämnas ensamma. Barnet som tidigare låg där flyttas till en liten plastsäng. Det nya barnet är blekt och har ett stort cephalhematom på huvudet men det andas själv. ”Pediatric rewiw, säkert blödarsjuka” säger dr R och ringer barnläkaren. Rummet är nu ett myller av människor eftersom man dessutom påbörjat inskrivningarna. En hel kö av mammor samt med varierande grad av värkar samt deras släktingar har redan samlats i dörröppningen. De undersöks på de två britsarna på vardera sidan om den blödande kvinnan. Jag undrar vad de tänker om sin stundande förlossning. Om de är lika rädda som jag skulle vara.
Jag trodde att jag var relativt väl förberedd på vad som väntade här i Garissa. Att jag ändå hade ett hum om vad jag skulle se och uppleva. Jag har ju tidigare besökt olika sjukhus i både Kenya och Tanzania samt läst kurser om vård i utvecklingsländer och intervjuat andra som jobbat ute. Men maternityward (förlossningsavdelningen) i Garissa var bortom alla förberedelser.
Garissa är ett relativt stort sjukhus i området och dess förlossningsverksamhet har vuxit dramatiskt senaste åren. Tyvärr har lokaler och personal inte ökat i samma takt. Man förlöser ca 10 mödrar per dygn varav flera kejsarsnitt. På förlossningsavdelningen finns 26 sängar men flera av dessa delas av två mödrar. Det finns ett förlossningsrum med en förlossningsstol samt ett undersökningsrum med tre britsar hjälpligt avskilda med plastdraperier för undersökning av förlossningens progress, igångsättning, suturering av rupturer post partum, omhändertagande av mammor med blödningar både pre och post partum samt ett bord för det nyförlösta barnet. I detta rum görs också inskrivning av alla nya patienter som kommer för att föda eller tas omhand för intrauterin fosterdöd. Man har därför även klämt in ett stort skrivbord där inskrivande läkaren kan sitta. I detta lilla rum råder ett fullständigt kaos. En mamma som är nyförlöst får sin svåra ruptur ihopsydd av en manlig sköterska i skjorta och byxor. En äldre kvinna står och håller om knäna som hela tiden vill falla ihop. Mamman orkar inte stötta dem själv. Eller så vill hon inte blotta sitt underliv för alla som finns i rummet utanför. ”Flera stygn” uppmanar den äldre kvinnan som är mån om att den yngre blir ihopsydd lika tight som tidigare. Man kan se att hon är kraftigt omskuren. Kanske på faraoniskt vis endast lämnande ett litet hål för in och ut så att säga. Nu är hon färdigsydd och hjälps av britsen ner på golvet. Hon faller nästan ihop men stöttas med en fast hand av den äldre kvinnan, får på sig sina flip-flops och tar sig på något sätt ut till sin sängplats och sin nyfödda. 6 timmar senare skrivs hon ut och skickas hem precis som alla andra normalförlösta utan större komplikationer.
Plötsligt ligger en svårt blödande kvinna på en av britsarna. En av de två sköterskorna tar hand om henne. Ett stort koagel kommer ut. Eller är det en del av moderkakan? Man försöker packa med kompresser för att stoppa blödningen. Men det är slut på kompresser vid bordet. Hämta mer! Den andra sköterskan hittar inga i burken bör kompresser. Hon går i maklig takt mot förlossningsrummet vägg i vägg. Jag känner en vansinnig maktlöshet över att inte veta var saker finns så att jah kan hjälpa till. Så att det går fortare. Jag vill liksom putta igång sköterskan att röra sig fortare. Skynda! Hon blöder ju! Någon annan börjar förbereda för att sätta dropp. Men det finns inget dropp heller. Någon annan skickas efter det. Man plockar omständligt fram en droppställning från ett hörn där den stått täckt av ett av plastdraperierna som ramlat ner. För ett tag sedan vad det verkar. Droppställningen fastnar i plasten och i britsen (det är trångt) men kommer till slut förbi även patienten bredvid. Man har också fått fram kompresser och börjar få kontroll på blödningen. Dr R kommer in och styr upp situationen. Mitt ansiktsuttryck måste spegla vad jag känner för hon viskar till mig ”I know. This place is horrible”. Blod tas för test inför blodtransfusion och skickas med en anhörig (inga lediga sköterskor) kvickt till lab, mamman förbereds för förlossning och genomgår senare samma dag kejsarsnitt med lyckat resultat. Detta trots att hennes akuta kejsarsnitt fick vänta några timmar eftersom planerade operationer pågick och alla som kunde söva var upptagna.
Samtidigt som blödningsdramat pågår kommer ett nyfött spädbarn ut från förlossningsrummet i sällskap med sim mormor och morfar. Dessa slår sig ner vid spädbarnsbordet där de lämnas ensamma. Barnet som tidigare låg där flyttas till en liten plastsäng. Det nya barnet är blekt och har ett stort cephalhematom på huvudet men det andas själv. ”Pediatric rewiw, säkert blödarsjuka” säger dr R och ringer barnläkaren. Rummet är nu ett myller av människor eftersom man dessutom påbörjat inskrivningarna. En hel kö av mammor samt med varierande grad av värkar samt deras släktingar har redan samlats i dörröppningen. De undersöks på de två britsarna på vardera sidan om den blödande kvinnan. Jag undrar vad de tänker om sin stundande förlossning. Om de är lika rädda som jag skulle vara.
måndag 1 mars 2010
Pojken som växte
På pediatriska avdelningen låg när vi kom en pojke som flera veckor tidigare hade inkommit efter att ha hamnat under en buss. Huden på hans ena underben från knät och nedåt hade skavts av och man planerade för hudtransplantation. Men först vill man ha en bra läkningsvävnad i såret. Efter några dagar såg allt bra ut och han sattes upp för operation. Som ni kan ana blev denna operation av någon anledning struken, sedan fick pojken hosta, sedan ville narkos ha en lungröntgen innan op vilket tog några dagar, sedan upptäcktes lite lågt blodvärde – hade pojken kanske malaria?, medicinkonsult skrevs, ytterligare väntan och nu står han på programmet för i morgon. Detta skapar såklart frustration hos oss och vi skäms varje gång vi måste berätta för patientens far att operationen tyvärr måste skjutas upp - igen. Kanske nästa vecka säger vi och vet att det verkligen bara är kanske. Men patientens pappa, som är en väldigt fin pappa med känsliga snälla ögon lyssnar noga på vad vi har att säga, kommer ibland med någon ytterst välformulerad fråga trots att hans engelska är lika bra som vår somali och säger sedan ”OK, thank you daktari. Maybe next week.” Och sedan till pojken: ”Say thank you daktari” vilket pojken gör och kompletterar med ett stort leende. Han har ärvt sin pappas vackra ögon. De verkar ha det väldigt mysigt de där två. Trots sjukhuset och det onda benet. De leker med det lilla som finns, inga leksaker men en uppblåst handske blir en ballong, en matvagn blir en bil och det ser tom roligt ut när de tränar sjukgymnastik med ett amantistöd (en sorts gåstol). Idag när jag såg dem tänkte jag att det såg ut som att pojken blivit så lång, han såg ut att ha blivit ett helt år äldre, bara över natten. Det verkade som att pappan läste mina tankar:”He´s growin´” sa han med ett stort leende. Tillsammans drar jag, vår senior och pojkens pappa slutsatsen att han på sjukhuset fått tillräckligt med mat med bra näring i. Familjen är flyktingar från Somalia och bor i lägret Dadab upp mot Somaliska gränsen. Att kunna föda sina barn där är svårt. Sannolikt har pojken varit undernärd och därför stannat av i växten. Nu när han får tillräckligt med mat tar han igen det och växer av bara den. Vi ler alla tre och kan konstatera att det kanske inte bara var dåligt att operationen blivit försenad. Vi planerar nu en LÅNG eftervård...
Kommentar: FN betalar sjukhusräkningen för flyktingar från Dadab vilket förklarar varför familjen överhuvudtaget har råd att ha sonen på sjukhus. Alla patienter på barnavdelningen får mat från en holländsk organisation som heter Milk Line.
På pediatriska avdelningen låg när vi kom en pojke som flera veckor tidigare hade inkommit efter att ha hamnat under en buss. Huden på hans ena underben från knät och nedåt hade skavts av och man planerade för hudtransplantation. Men först vill man ha en bra läkningsvävnad i såret. Efter några dagar såg allt bra ut och han sattes upp för operation. Som ni kan ana blev denna operation av någon anledning struken, sedan fick pojken hosta, sedan ville narkos ha en lungröntgen innan op vilket tog några dagar, sedan upptäcktes lite lågt blodvärde – hade pojken kanske malaria?, medicinkonsult skrevs, ytterligare väntan och nu står han på programmet för i morgon. Detta skapar såklart frustration hos oss och vi skäms varje gång vi måste berätta för patientens far att operationen tyvärr måste skjutas upp - igen. Kanske nästa vecka säger vi och vet att det verkligen bara är kanske. Men patientens pappa, som är en väldigt fin pappa med känsliga snälla ögon lyssnar noga på vad vi har att säga, kommer ibland med någon ytterst välformulerad fråga trots att hans engelska är lika bra som vår somali och säger sedan ”OK, thank you daktari. Maybe next week.” Och sedan till pojken: ”Say thank you daktari” vilket pojken gör och kompletterar med ett stort leende. Han har ärvt sin pappas vackra ögon. De verkar ha det väldigt mysigt de där två. Trots sjukhuset och det onda benet. De leker med det lilla som finns, inga leksaker men en uppblåst handske blir en ballong, en matvagn blir en bil och det ser tom roligt ut när de tränar sjukgymnastik med ett amantistöd (en sorts gåstol). Idag när jag såg dem tänkte jag att det såg ut som att pojken blivit så lång, han såg ut att ha blivit ett helt år äldre, bara över natten. Det verkade som att pappan läste mina tankar:”He´s growin´” sa han med ett stort leende. Tillsammans drar jag, vår senior och pojkens pappa slutsatsen att han på sjukhuset fått tillräckligt med mat med bra näring i. Familjen är flyktingar från Somalia och bor i lägret Dadab upp mot Somaliska gränsen. Att kunna föda sina barn där är svårt. Sannolikt har pojken varit undernärd och därför stannat av i växten. Nu när han får tillräckligt med mat tar han igen det och växer av bara den. Vi ler alla tre och kan konstatera att det kanske inte bara var dåligt att operationen blivit försenad. Vi planerar nu en LÅNG eftervård...
Kommentar: FN betalar sjukhusräkningen för flyktingar från Dadab vilket förklarar varför familjen överhuvudtaget har råd att ha sonen på sjukhus. Alla patienter på barnavdelningen får mat från en holländsk organisation som heter Milk Line.
lördag 27 februari 2010
Out of Stock
En av de stora skillnaderna här i Garissa jämfört med hemma är såklart fattigdomen. Att resurser är ändliga på ett väldigt påtagligt sätt. Även på sjukhuset. Ett uttryck som man tidigt lär sig är ”out of stock” dvs slut i förrådet. Visst händer det att saker tar slut hemma också men det finns ju alltid mer på en annan avdelning eller att beställa eller så finns en annan nästan likvärdig produkt. Men här är det helt slut och ofta vet man inte riktigt när det kommer mer eller ens om det gör det. Det är inte heller alltid klart varför något tar slut. Ibland kan det nog vara så att man glömt att beställa, ibland har man inte råd att beställa mer, ibland går det inte att få tag på mer ens från Nairobi, ibland har det som funnits försvunnit till någons privatklinik eller till lokala privata apoteket där det kan köpas dyrt och ibland på operation tror jag att det är ett sätt att kommunicera att personalen måste få gå hem. Med tanke på att denna ganska stora op-avdelning med planerade operationer 5 dagar i veckan samt jourfall och kejsarsnitt dygnet runt sköts av en personalstyrka på max 20 oerhört tappra människor så är det inte konstigt att de ibland får nog och vill gå hem när klockan blir 5.
Exempel på saker som varit out of stock hittills:
Ketamin (sömn/bedövningsmedel på operation)
Saline (dropp på akuten)
Väteperoxid (för att tvätta sår)
Sterila kläder till kirurgen på operation
Sterila kompresser (för operation och för att lägga om sår)
Handsprit
Gasbinda (för att hindra svullnad och blödning efter operation)
Alla antibiotika förutom vanligt penicillin sades vara slut en dag
Div suturer på operatiion
Glidslem för undersökning på mottagningen
Reagens på lab (för att kunna analysera prover exv elektrolyter)
Skrivartoner på lab (så att man kan läsa svaret)
Blod (får vid behov doneras direkt av passande familjemedlemmar. Vid ett av våra traumalarm fanns 2 enheter i lager)
Andra saker det är ont om är:
Syrgasaggregat. Finns ca 1 per avdelning och ett på akuten som inte fungerar.
Vatten i handfatet på mottagningen saknas vilket gör det omöjligt att tvätta händerna mellan patienterna.
Sängplatser på barnavdelningen. Ibland får patienterna och därmed deras mammor dela säng.
Sjuksköterskor, finns ca 120. Behovet är ca 300.
Operationspersonal. De få som finns jobbar nästan jämt. Ofta akuta kejsarsnitt på nätterna.
Narkosläkare. Finns ingen men däremot 4 anestesists som ungefär verkar vara jämförbara med våra narsossköterskor. De jobbar helt självständigt och delar på ALLA narkosjourer inkl kejsarsnitten.
Primärjourer på akuten. (Delas av två helt gröna interns som är jour var annat dygn + rondar och gör avdelningsarebete samt förväntas vara med på operation)
Sammanfattningsvis ett tunt bemannat sjukhus med påtagligt begränsade resurser. För oss blir det på operation som skillnaderna märks mest. Det händer dagligen att operationer blir strukna pga någon av bristerna ovan. Och man får tänka sig för ordentligt och vara beredd på att bli ifrågasatt när man ringer in operationstamet nattetid för en akut sjuk patient. Det finns nämligen ingen som kan byta av dem på morgonen..
En av de stora skillnaderna här i Garissa jämfört med hemma är såklart fattigdomen. Att resurser är ändliga på ett väldigt påtagligt sätt. Även på sjukhuset. Ett uttryck som man tidigt lär sig är ”out of stock” dvs slut i förrådet. Visst händer det att saker tar slut hemma också men det finns ju alltid mer på en annan avdelning eller att beställa eller så finns en annan nästan likvärdig produkt. Men här är det helt slut och ofta vet man inte riktigt när det kommer mer eller ens om det gör det. Det är inte heller alltid klart varför något tar slut. Ibland kan det nog vara så att man glömt att beställa, ibland har man inte råd att beställa mer, ibland går det inte att få tag på mer ens från Nairobi, ibland har det som funnits försvunnit till någons privatklinik eller till lokala privata apoteket där det kan köpas dyrt och ibland på operation tror jag att det är ett sätt att kommunicera att personalen måste få gå hem. Med tanke på att denna ganska stora op-avdelning med planerade operationer 5 dagar i veckan samt jourfall och kejsarsnitt dygnet runt sköts av en personalstyrka på max 20 oerhört tappra människor så är det inte konstigt att de ibland får nog och vill gå hem när klockan blir 5.
Exempel på saker som varit out of stock hittills:
Ketamin (sömn/bedövningsmedel på operation)
Saline (dropp på akuten)
Väteperoxid (för att tvätta sår)
Sterila kläder till kirurgen på operation
Sterila kompresser (för operation och för att lägga om sår)
Handsprit
Gasbinda (för att hindra svullnad och blödning efter operation)
Alla antibiotika förutom vanligt penicillin sades vara slut en dag
Div suturer på operatiion
Glidslem för undersökning på mottagningen
Reagens på lab (för att kunna analysera prover exv elektrolyter)
Skrivartoner på lab (så att man kan läsa svaret)
Blod (får vid behov doneras direkt av passande familjemedlemmar. Vid ett av våra traumalarm fanns 2 enheter i lager)
Andra saker det är ont om är:
Syrgasaggregat. Finns ca 1 per avdelning och ett på akuten som inte fungerar.
Vatten i handfatet på mottagningen saknas vilket gör det omöjligt att tvätta händerna mellan patienterna.
Sängplatser på barnavdelningen. Ibland får patienterna och därmed deras mammor dela säng.
Sjuksköterskor, finns ca 120. Behovet är ca 300.
Operationspersonal. De få som finns jobbar nästan jämt. Ofta akuta kejsarsnitt på nätterna.
Narkosläkare. Finns ingen men däremot 4 anestesists som ungefär verkar vara jämförbara med våra narsossköterskor. De jobbar helt självständigt och delar på ALLA narkosjourer inkl kejsarsnitten.
Primärjourer på akuten. (Delas av två helt gröna interns som är jour var annat dygn + rondar och gör avdelningsarebete samt förväntas vara med på operation)
Sammanfattningsvis ett tunt bemannat sjukhus med påtagligt begränsade resurser. För oss blir det på operation som skillnaderna märks mest. Det händer dagligen att operationer blir strukna pga någon av bristerna ovan. Och man får tänka sig för ordentligt och vara beredd på att bli ifrågasatt när man ringer in operationstamet nattetid för en akut sjuk patient. Det finns nämligen ingen som kan byta av dem på morgonen..
Vecka 3
Den här veckan har det varit lite lugnare på trauma och eländes fronten. Känns det som i alla fall. Fast när jag summerar får jag ihop följande:
18 årig kille från flyktinglägret som beköts bakifrån med automatgevär. Kulorna gick in i baksidan av låret och ut i skrevet och förstörde hela det området. Som tur var gick det hela att laga förvånansvärt bra och åtminstone en testikel ser ut att ha klarat sig.
Kvinna, gravid i 5:e månaden som attackerades med flera knivhugg i ryggen av annan kvinna och sedan hamnade under sin egen ko-hjord som fick panik. Klarade sig också väldigt bra.
Man som beskjutits med pilbåge och inkom med pil genom buken. Även detta gick bra då pilen med några mm missade bukorganen.
Flera patienter med öppna skallfrakturer efter trauma mot huvudet. Klarar sig också förvånande bra trots att antibiotika administrationen ibland svajar.
Flera djurbett bla hyena.
Mm mm
Att det känns lite lugnare kan bero på att de två interns som delar på alla primärjourer börjar bli lite varma i kläderna eller på att det efter någon vecka visade sig att det finns en mellanjour som de kan rådfråga innan de ringer oss.. En annan positiv överraskning dök också upp förra veckan; nämligen sjukhusets urologkonsult. Han klev ur sin ganska snajdiga bil precis samma dag som vår seniore läkare oroade sig för alla prostatapatienter i området och funderade på hur man skulle kunna hjälpa dem. Här väntar hela tiden nya överraskningar. Inget blir som man tror. En dag när programmet på operation såg extra övermäktigt ut åkte vår senior in tidigt på morgonen för att planera dagen optimalt. När dagen var slut hade inget av de planerade numren gjorts. Anledningarna var många; några exempel:
Patientens Hb visar sig vara aningens för lågt, patientens far el make ger ej samtycke till operationen, patientens släkting som skulle donera blod har inte kommit, patienten har ångrat sig och vill i stället prova traditionell medicin, patienten hostar, patienten står inte på dagens lista eftersom listan vid tillfället för op-anmälan var inlåst, patientens sjukdom lämpar sig inte för operation, sjukhuschefen ska operera en patient från privatavdelningen, operationsavdelningen har slut på kläder till kirurgen, har slut på sterila kompresser eller som i fredags slut på bedövnings/sömnmedel. Mer kommer på måndag – förhoppningsvis.
Den här veckan har det varit lite lugnare på trauma och eländes fronten. Känns det som i alla fall. Fast när jag summerar får jag ihop följande:
18 årig kille från flyktinglägret som beköts bakifrån med automatgevär. Kulorna gick in i baksidan av låret och ut i skrevet och förstörde hela det området. Som tur var gick det hela att laga förvånansvärt bra och åtminstone en testikel ser ut att ha klarat sig.
Kvinna, gravid i 5:e månaden som attackerades med flera knivhugg i ryggen av annan kvinna och sedan hamnade under sin egen ko-hjord som fick panik. Klarade sig också väldigt bra.
Man som beskjutits med pilbåge och inkom med pil genom buken. Även detta gick bra då pilen med några mm missade bukorganen.
Flera patienter med öppna skallfrakturer efter trauma mot huvudet. Klarar sig också förvånande bra trots att antibiotika administrationen ibland svajar.
Flera djurbett bla hyena.
Mm mm
Att det känns lite lugnare kan bero på att de två interns som delar på alla primärjourer börjar bli lite varma i kläderna eller på att det efter någon vecka visade sig att det finns en mellanjour som de kan rådfråga innan de ringer oss.. En annan positiv överraskning dök också upp förra veckan; nämligen sjukhusets urologkonsult. Han klev ur sin ganska snajdiga bil precis samma dag som vår seniore läkare oroade sig för alla prostatapatienter i området och funderade på hur man skulle kunna hjälpa dem. Här väntar hela tiden nya överraskningar. Inget blir som man tror. En dag när programmet på operation såg extra övermäktigt ut åkte vår senior in tidigt på morgonen för att planera dagen optimalt. När dagen var slut hade inget av de planerade numren gjorts. Anledningarna var många; några exempel:
Patientens Hb visar sig vara aningens för lågt, patientens far el make ger ej samtycke till operationen, patientens släkting som skulle donera blod har inte kommit, patienten har ångrat sig och vill i stället prova traditionell medicin, patienten hostar, patienten står inte på dagens lista eftersom listan vid tillfället för op-anmälan var inlåst, patientens sjukdom lämpar sig inte för operation, sjukhuschefen ska operera en patient från privatavdelningen, operationsavdelningen har slut på kläder till kirurgen, har slut på sterila kompresser eller som i fredags slut på bedövnings/sömnmedel. Mer kommer på måndag – förhoppningsvis.
tisdag 16 februari 2010
Ljus i mörkret
Ja, det är mycket elände och känns skittungt ibland men det finns ljus också. Såklart. Som den lilla tjejen med brutet lårben som efter sträckbehandling blivit helt bra men perfekt läge i den läkta frakturen. Hon är kvar för gångträning hos sjukgymnast och ger den underbaraste high five kombinerat med ett charmigt leende varje rond. Vi smälter allihop för henne. Och det finns såklart operationer som går bra och jag lär mig massor assisterande vår senior. Idag var det kärlkirurgi på programmet. Och mellan operationerna finns tid för att slänga lite käft med de andra precis som jag tror att man gör på alla op-avdelnngar världen över. Men att vi hade hemma-pappor i Sverige trodde de inte på.
Och efter jobbet tar vi en promenad ner till floden Tana. Man har sett flodhästar idag men vi missar dem. I stället ser vi på första parkett krokodiler ligga och lura i vattenytan, Bara ögonen sticker upp. Och det finna massor av fåglar att titta på. Och aporna såklart som hoppar omkring i trädet. Och en stor varan. Och i morgon är det ”mad wednesday” vilket innebär mottagning. Kan garanterat bli hur spännande som helst.
Ja, det är mycket elände och känns skittungt ibland men det finns ljus också. Såklart. Som den lilla tjejen med brutet lårben som efter sträckbehandling blivit helt bra men perfekt läge i den läkta frakturen. Hon är kvar för gångträning hos sjukgymnast och ger den underbaraste high five kombinerat med ett charmigt leende varje rond. Vi smälter allihop för henne. Och det finns såklart operationer som går bra och jag lär mig massor assisterande vår senior. Idag var det kärlkirurgi på programmet. Och mellan operationerna finns tid för att slänga lite käft med de andra precis som jag tror att man gör på alla op-avdelnngar världen över. Men att vi hade hemma-pappor i Sverige trodde de inte på.
Och efter jobbet tar vi en promenad ner till floden Tana. Man har sett flodhästar idag men vi missar dem. I stället ser vi på första parkett krokodiler ligga och lura i vattenytan, Bara ögonen sticker upp. Och det finna massor av fåglar att titta på. Och aporna såklart som hoppar omkring i trädet. Och en stor varan. Och i morgon är det ”mad wednesday” vilket innebär mottagning. Kan garanterat bli hur spännande som helst.
Hämnd och mera trauma
Morgonen efter att den knivskurne unge mannen dött rappoteras 5 nya patienter skadade i överfall. Det är enligt flera av personalen en hämndaktion pga mannens död. Enligt en av sköterskorna är det tradition att hämnas fram och tillbaka tre gånger innan det hela är över. Man litar inte på polisen utran har gjort sina egna lagar. Ett mord eller våldtäkt kan lösas genom att man ger bort en viss mängd boskap. Antalet bestäms av ett råd av åldermän. De attackerade männen har djupa sår i huvudet av den attackerande klanens svärd. Ingen är livshotande skadad dock.
Den patient som får hela mitt fokus idag är en ung kvinna som inkommit under kvällen efter att ha blivit misshandlad av en för henne tidigare känd person. Hon vill inte uppge mer detaljer. Hon har blivit huggen i huvudet med en panga, liknande en machete. Två djupa hugg som klyver hela sklpen och blottar benet där man ser en dislocerad fraktur i ena såret och en odislocerad i det andra. Hon har ett vackert stort krolligt hår som nu är bortrakat från främre hälften av huvudet. Det ger henne utseendet av en outsägligt sorglig clown. Vid neurologisk undersökning är allt intakt. Patienten tas till operation och tvättas och sys ihop i lokalbedövning. Det måste göra fruktansvärt smärtsamt men patienten är knäpptyst och visar bara med en krusning av läppen hur ont det gör. Hon får iv-antibiotika. Neurokirurgkonsult är helt uteslutet. Nu är det bara att hoppas att antibiotikan förhindrar en infektion. Och att patienten när hon skrivs ut inte behöver åka raka vägen hem till förövaren..
Morgonen efter att den knivskurne unge mannen dött rappoteras 5 nya patienter skadade i överfall. Det är enligt flera av personalen en hämndaktion pga mannens död. Enligt en av sköterskorna är det tradition att hämnas fram och tillbaka tre gånger innan det hela är över. Man litar inte på polisen utran har gjort sina egna lagar. Ett mord eller våldtäkt kan lösas genom att man ger bort en viss mängd boskap. Antalet bestäms av ett råd av åldermän. De attackerade männen har djupa sår i huvudet av den attackerande klanens svärd. Ingen är livshotande skadad dock.
Den patient som får hela mitt fokus idag är en ung kvinna som inkommit under kvällen efter att ha blivit misshandlad av en för henne tidigare känd person. Hon vill inte uppge mer detaljer. Hon har blivit huggen i huvudet med en panga, liknande en machete. Två djupa hugg som klyver hela sklpen och blottar benet där man ser en dislocerad fraktur i ena såret och en odislocerad i det andra. Hon har ett vackert stort krolligt hår som nu är bortrakat från främre hälften av huvudet. Det ger henne utseendet av en outsägligt sorglig clown. Vid neurologisk undersökning är allt intakt. Patienten tas till operation och tvättas och sys ihop i lokalbedövning. Det måste göra fruktansvärt smärtsamt men patienten är knäpptyst och visar bara med en krusning av läppen hur ont det gör. Hon får iv-antibiotika. Neurokirurgkonsult är helt uteslutet. Nu är det bara att hoppas att antibiotikan förhindrar en infektion. Och att patienten när hon skrivs ut inte behöver åka raka vägen hem till förövaren..
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)