Maternityward

Jag trodde att jag var relativt väl förberedd på vad som väntade här i Garissa. Att jag ändå hade ett hum om vad jag skulle se och uppleva. Jag har ju tidigare besökt olika sjukhus i både Kenya och Tanzania samt läst kurser om vård i utvecklingsländer och intervjuat andra som jobbat ute. Men maternityward (förlossningsavdelningen) i Garissa var bortom alla förberedelser.

Garissa är ett relativt stort sjukhus i området och dess förlossningsverksamhet har vuxit dramatiskt senaste åren. Tyvärr har lokaler och personal inte ökat i samma takt. Man förlöser ca 10 mödrar per dygn varav flera kejsarsnitt. På förlossningsavdelningen finns 26 sängar men flera av dessa delas av två mödrar. Det finns ett förlossningsrum med en förlossningsstol samt ett undersökningsrum med tre britsar hjälpligt avskilda med plastdraperier för undersökning av förlossningens progress, igångsättning, suturering av rupturer post partum, omhändertagande av mammor med blödningar både pre och post partum samt ett bord för det nyförlösta barnet. I detta rum görs också inskrivning av alla nya patienter som kommer för att föda eller tas omhand för intrauterin fosterdöd. Man har därför även klämt in ett stort skrivbord där inskrivande läkaren kan sitta. I detta lilla rum råder ett fullständigt kaos. En mamma som är nyförlöst får sin svåra ruptur ihopsydd av en manlig sköterska i skjorta och byxor. En äldre kvinna står och håller om knäna som hela tiden vill falla ihop. Mamman orkar inte stötta dem själv. Eller så vill hon inte blotta sitt underliv för alla som finns i rummet utanför. ”Flera stygn” uppmanar den äldre kvinnan som är mån om att den yngre blir ihopsydd lika tight som tidigare. Man kan se att hon är kraftigt omskuren. Kanske på faraoniskt vis endast lämnande ett litet hål för in och ut så att säga. Nu är hon färdigsydd och hjälps av britsen ner på golvet. Hon faller nästan ihop men stöttas med en fast hand av den äldre kvinnan, får på sig sina flip-flops och tar sig på något sätt ut till sin sängplats och sin nyfödda. 6 timmar senare skrivs hon ut och skickas hem precis som alla andra normalförlösta utan större komplikationer.

Plötsligt ligger en svårt blödande kvinna på en av britsarna. En av de två sköterskorna tar hand om henne. Ett stort koagel kommer ut. Eller är det en del av moderkakan? Man försöker packa med kompresser för att stoppa blödningen. Men det är slut på kompresser vid bordet. Hämta mer! Den andra sköterskan hittar inga i burken bör kompresser. Hon går i maklig takt mot förlossningsrummet vägg i vägg. Jag känner en vansinnig maktlöshet över att inte veta var saker finns så att jah kan hjälpa till. Så att det går fortare. Jag vill liksom putta igång sköterskan att röra sig fortare. Skynda! Hon blöder ju! Någon annan börjar förbereda för att sätta dropp. Men det finns inget dropp heller. Någon annan skickas efter det. Man plockar omständligt fram en droppställning från ett hörn där den stått täckt av ett av plastdraperierna som ramlat ner. För ett tag sedan vad det verkar. Droppställningen fastnar i plasten och i britsen (det är trångt) men kommer till slut förbi även patienten bredvid. Man har också fått fram kompresser och börjar få kontroll på blödningen. Dr R kommer in och styr upp situationen. Mitt ansiktsuttryck måste spegla vad jag känner för hon viskar till mig ”I know. This place is horrible”. Blod tas för test inför blodtransfusion och skickas med en anhörig (inga lediga sköterskor) kvickt till lab, mamman förbereds för förlossning och genomgår senare samma dag kejsarsnitt med lyckat resultat. Detta trots att hennes akuta kejsarsnitt fick vänta några timmar eftersom planerade operationer pågick och alla som kunde söva var upptagna.

Samtidigt som blödningsdramat pågår kommer ett nyfött spädbarn ut från förlossningsrummet i sällskap med sim mormor och morfar. Dessa slår sig ner vid spädbarnsbordet där de lämnas ensamma. Barnet som tidigare låg där flyttas till en liten plastsäng. Det nya barnet är blekt och har ett stort cephalhematom på huvudet men det andas själv. ”Pediatric rewiw, säkert blödarsjuka” säger dr R och ringer barnläkaren. Rummet är nu ett myller av människor eftersom man dessutom påbörjat inskrivningarna. En hel kö av mammor samt med varierande grad av värkar samt deras släktingar har redan samlats i dörröppningen. De undersöks på de två britsarna på vardera sidan om den blödande kvinnan. Jag undrar vad de tänker om sin stundande förlossning. Om de är lika rädda som jag skulle vara.