Dr R
Personalstyrkan på maternity består av en Obstetriker/Gynekolog, dr O som är en jättetrevlig glad man och en fin doktor. Han kämpar på i den motvind som råder men har även uppdrag utanför Garissa och är inte på plats varje dag. Sedan finns 2 interns jfr AT-läkare som snabbt kastas ut i verksamheten och förväntas sköta avdelningen, jouren , förlossningar och kejsarsnitt i stort sett från start. Man har även några Clinical Officers som sköter mycket av avdelningsarbetet utöver det som sköterskorna gör. Allt detta skulle hänga i luften om ingen stod för kontinuitet och hade överblick samt backade upp interns med handledning och som bakjour. Det är här som dr R kommer in. 150 cm lång, späd ung Garissa tjej med en slöja som ideligen halkar av (symboliskt?) och en I-phone med fodral matchande sjalen. Hon har utbildat sig till läkare i Ryssland och har nu återvänt till Garissa som Medical Officer jfr med vår leg läk. Efter ett år på maternityward här har hon bred erfarenhet av de flesta komplikationer som kan uppstå vid graviditet. Mammor i detta området föder nämligen hemma i mycket stor utsträckning och det är nästan bara de komplicerade fallen eller de med komplikationer som överhuvudtaget kommer till sjukhuset. Många problem hos mamman eller fostret upptäcks väldigt sent i förloppet eftersom många inte heller går till den mödravård som faktiskt finns.
Några av problemen som finns här är:
Unga mödrar. 16 år vanlig ålder för första barnet.
Små mödrar. Vanligt att barnet fastnar i bäckenet.
Mödrar som fött många barn. 10-15 st ej ovanligt.
Havandeskapsförgiftning vanligt. Kommer ofta sent i förloppet.
Mödrar som varit gravida många ggr och fått missfall samtliga ggr. Barnlöshet är här en enorm katastrof.
HIV infekterade mödrar. Andelen smittade uppges vara 10% men vid en rond på mödravården var ca 20 % av mödrarna smittade.
Svårt omskurna mödrar.
För kejsarsnitt krävs samtycke av patientens make eller far vilka inte alltid är på plats. Kan ibland försena ingreppet ledande till fatala följder.
Kejsarsnitt försenas ibland pga brist på narkosmöjligheter eller brist på blod för transfusion.
Komplikationer till aborter utförda illegalt. Abort är förbjudet enligt Kenyansk lag. Preventivmedel är svårt att få tag på och ingen öppen debatt finns bland ungdomar ang detta. Gravida ogifta kvinnor riskerar att förskjutas från sin familj eller i värsta fall dödas. En ung kvinna inkom häromdagen svårt blödande efter en illegal abort. Hon överlevde men man tvingades operera bort hennes livmoder.
Mitt i allt detta går dr R runt som en general. Rondar snabbt och effektivt och håller både sköterskor och AT-läkare i herrans tukt och förmaning. Men alltid med ett litet leende på lut och en enorm vilja att allt ska bli bra för patienten och att underläkarna ska lära sig ordentligt. Och avdelningens brister förmedlas rakt på sak till sjukhuschefen. Inga fingrar läggs emellan.
Det är människor som dr R som är hjältarna här i Garissa. Hoppas bara hon stannar och inte lockas till privata sjukhus eller andra NGO´s som betalar ca tre gånger de 600 US dollar hon tjänar per månad på det statliga sjukhuset i Garissa...
tisdag 9 mars 2010
Maternityward
Jag trodde att jag var relativt väl förberedd på vad som väntade här i Garissa. Att jag ändå hade ett hum om vad jag skulle se och uppleva. Jag har ju tidigare besökt olika sjukhus i både Kenya och Tanzania samt läst kurser om vård i utvecklingsländer och intervjuat andra som jobbat ute. Men maternityward (förlossningsavdelningen) i Garissa var bortom alla förberedelser.
Garissa är ett relativt stort sjukhus i området och dess förlossningsverksamhet har vuxit dramatiskt senaste åren. Tyvärr har lokaler och personal inte ökat i samma takt. Man förlöser ca 10 mödrar per dygn varav flera kejsarsnitt. På förlossningsavdelningen finns 26 sängar men flera av dessa delas av två mödrar. Det finns ett förlossningsrum med en förlossningsstol samt ett undersökningsrum med tre britsar hjälpligt avskilda med plastdraperier för undersökning av förlossningens progress, igångsättning, suturering av rupturer post partum, omhändertagande av mammor med blödningar både pre och post partum samt ett bord för det nyförlösta barnet. I detta rum görs också inskrivning av alla nya patienter som kommer för att föda eller tas omhand för intrauterin fosterdöd. Man har därför även klämt in ett stort skrivbord där inskrivande läkaren kan sitta. I detta lilla rum råder ett fullständigt kaos. En mamma som är nyförlöst får sin svåra ruptur ihopsydd av en manlig sköterska i skjorta och byxor. En äldre kvinna står och håller om knäna som hela tiden vill falla ihop. Mamman orkar inte stötta dem själv. Eller så vill hon inte blotta sitt underliv för alla som finns i rummet utanför. ”Flera stygn” uppmanar den äldre kvinnan som är mån om att den yngre blir ihopsydd lika tight som tidigare. Man kan se att hon är kraftigt omskuren. Kanske på faraoniskt vis endast lämnande ett litet hål för in och ut så att säga. Nu är hon färdigsydd och hjälps av britsen ner på golvet. Hon faller nästan ihop men stöttas med en fast hand av den äldre kvinnan, får på sig sina flip-flops och tar sig på något sätt ut till sin sängplats och sin nyfödda. 6 timmar senare skrivs hon ut och skickas hem precis som alla andra normalförlösta utan större komplikationer.
Plötsligt ligger en svårt blödande kvinna på en av britsarna. En av de två sköterskorna tar hand om henne. Ett stort koagel kommer ut. Eller är det en del av moderkakan? Man försöker packa med kompresser för att stoppa blödningen. Men det är slut på kompresser vid bordet. Hämta mer! Den andra sköterskan hittar inga i burken bör kompresser. Hon går i maklig takt mot förlossningsrummet vägg i vägg. Jag känner en vansinnig maktlöshet över att inte veta var saker finns så att jah kan hjälpa till. Så att det går fortare. Jag vill liksom putta igång sköterskan att röra sig fortare. Skynda! Hon blöder ju! Någon annan börjar förbereda för att sätta dropp. Men det finns inget dropp heller. Någon annan skickas efter det. Man plockar omständligt fram en droppställning från ett hörn där den stått täckt av ett av plastdraperierna som ramlat ner. För ett tag sedan vad det verkar. Droppställningen fastnar i plasten och i britsen (det är trångt) men kommer till slut förbi även patienten bredvid. Man har också fått fram kompresser och börjar få kontroll på blödningen. Dr R kommer in och styr upp situationen. Mitt ansiktsuttryck måste spegla vad jag känner för hon viskar till mig ”I know. This place is horrible”. Blod tas för test inför blodtransfusion och skickas med en anhörig (inga lediga sköterskor) kvickt till lab, mamman förbereds för förlossning och genomgår senare samma dag kejsarsnitt med lyckat resultat. Detta trots att hennes akuta kejsarsnitt fick vänta några timmar eftersom planerade operationer pågick och alla som kunde söva var upptagna.
Samtidigt som blödningsdramat pågår kommer ett nyfött spädbarn ut från förlossningsrummet i sällskap med sim mormor och morfar. Dessa slår sig ner vid spädbarnsbordet där de lämnas ensamma. Barnet som tidigare låg där flyttas till en liten plastsäng. Det nya barnet är blekt och har ett stort cephalhematom på huvudet men det andas själv. ”Pediatric rewiw, säkert blödarsjuka” säger dr R och ringer barnläkaren. Rummet är nu ett myller av människor eftersom man dessutom påbörjat inskrivningarna. En hel kö av mammor samt med varierande grad av värkar samt deras släktingar har redan samlats i dörröppningen. De undersöks på de två britsarna på vardera sidan om den blödande kvinnan. Jag undrar vad de tänker om sin stundande förlossning. Om de är lika rädda som jag skulle vara.
Jag trodde att jag var relativt väl förberedd på vad som väntade här i Garissa. Att jag ändå hade ett hum om vad jag skulle se och uppleva. Jag har ju tidigare besökt olika sjukhus i både Kenya och Tanzania samt läst kurser om vård i utvecklingsländer och intervjuat andra som jobbat ute. Men maternityward (förlossningsavdelningen) i Garissa var bortom alla förberedelser.
Garissa är ett relativt stort sjukhus i området och dess förlossningsverksamhet har vuxit dramatiskt senaste åren. Tyvärr har lokaler och personal inte ökat i samma takt. Man förlöser ca 10 mödrar per dygn varav flera kejsarsnitt. På förlossningsavdelningen finns 26 sängar men flera av dessa delas av två mödrar. Det finns ett förlossningsrum med en förlossningsstol samt ett undersökningsrum med tre britsar hjälpligt avskilda med plastdraperier för undersökning av förlossningens progress, igångsättning, suturering av rupturer post partum, omhändertagande av mammor med blödningar både pre och post partum samt ett bord för det nyförlösta barnet. I detta rum görs också inskrivning av alla nya patienter som kommer för att föda eller tas omhand för intrauterin fosterdöd. Man har därför även klämt in ett stort skrivbord där inskrivande läkaren kan sitta. I detta lilla rum råder ett fullständigt kaos. En mamma som är nyförlöst får sin svåra ruptur ihopsydd av en manlig sköterska i skjorta och byxor. En äldre kvinna står och håller om knäna som hela tiden vill falla ihop. Mamman orkar inte stötta dem själv. Eller så vill hon inte blotta sitt underliv för alla som finns i rummet utanför. ”Flera stygn” uppmanar den äldre kvinnan som är mån om att den yngre blir ihopsydd lika tight som tidigare. Man kan se att hon är kraftigt omskuren. Kanske på faraoniskt vis endast lämnande ett litet hål för in och ut så att säga. Nu är hon färdigsydd och hjälps av britsen ner på golvet. Hon faller nästan ihop men stöttas med en fast hand av den äldre kvinnan, får på sig sina flip-flops och tar sig på något sätt ut till sin sängplats och sin nyfödda. 6 timmar senare skrivs hon ut och skickas hem precis som alla andra normalförlösta utan större komplikationer.
Plötsligt ligger en svårt blödande kvinna på en av britsarna. En av de två sköterskorna tar hand om henne. Ett stort koagel kommer ut. Eller är det en del av moderkakan? Man försöker packa med kompresser för att stoppa blödningen. Men det är slut på kompresser vid bordet. Hämta mer! Den andra sköterskan hittar inga i burken bör kompresser. Hon går i maklig takt mot förlossningsrummet vägg i vägg. Jag känner en vansinnig maktlöshet över att inte veta var saker finns så att jah kan hjälpa till. Så att det går fortare. Jag vill liksom putta igång sköterskan att röra sig fortare. Skynda! Hon blöder ju! Någon annan börjar förbereda för att sätta dropp. Men det finns inget dropp heller. Någon annan skickas efter det. Man plockar omständligt fram en droppställning från ett hörn där den stått täckt av ett av plastdraperierna som ramlat ner. För ett tag sedan vad det verkar. Droppställningen fastnar i plasten och i britsen (det är trångt) men kommer till slut förbi även patienten bredvid. Man har också fått fram kompresser och börjar få kontroll på blödningen. Dr R kommer in och styr upp situationen. Mitt ansiktsuttryck måste spegla vad jag känner för hon viskar till mig ”I know. This place is horrible”. Blod tas för test inför blodtransfusion och skickas med en anhörig (inga lediga sköterskor) kvickt till lab, mamman förbereds för förlossning och genomgår senare samma dag kejsarsnitt med lyckat resultat. Detta trots att hennes akuta kejsarsnitt fick vänta några timmar eftersom planerade operationer pågick och alla som kunde söva var upptagna.
Samtidigt som blödningsdramat pågår kommer ett nyfött spädbarn ut från förlossningsrummet i sällskap med sim mormor och morfar. Dessa slår sig ner vid spädbarnsbordet där de lämnas ensamma. Barnet som tidigare låg där flyttas till en liten plastsäng. Det nya barnet är blekt och har ett stort cephalhematom på huvudet men det andas själv. ”Pediatric rewiw, säkert blödarsjuka” säger dr R och ringer barnläkaren. Rummet är nu ett myller av människor eftersom man dessutom påbörjat inskrivningarna. En hel kö av mammor samt med varierande grad av värkar samt deras släktingar har redan samlats i dörröppningen. De undersöks på de två britsarna på vardera sidan om den blödande kvinnan. Jag undrar vad de tänker om sin stundande förlossning. Om de är lika rädda som jag skulle vara.
måndag 1 mars 2010
Pojken som växte
På pediatriska avdelningen låg när vi kom en pojke som flera veckor tidigare hade inkommit efter att ha hamnat under en buss. Huden på hans ena underben från knät och nedåt hade skavts av och man planerade för hudtransplantation. Men först vill man ha en bra läkningsvävnad i såret. Efter några dagar såg allt bra ut och han sattes upp för operation. Som ni kan ana blev denna operation av någon anledning struken, sedan fick pojken hosta, sedan ville narkos ha en lungröntgen innan op vilket tog några dagar, sedan upptäcktes lite lågt blodvärde – hade pojken kanske malaria?, medicinkonsult skrevs, ytterligare väntan och nu står han på programmet för i morgon. Detta skapar såklart frustration hos oss och vi skäms varje gång vi måste berätta för patientens far att operationen tyvärr måste skjutas upp - igen. Kanske nästa vecka säger vi och vet att det verkligen bara är kanske. Men patientens pappa, som är en väldigt fin pappa med känsliga snälla ögon lyssnar noga på vad vi har att säga, kommer ibland med någon ytterst välformulerad fråga trots att hans engelska är lika bra som vår somali och säger sedan ”OK, thank you daktari. Maybe next week.” Och sedan till pojken: ”Say thank you daktari” vilket pojken gör och kompletterar med ett stort leende. Han har ärvt sin pappas vackra ögon. De verkar ha det väldigt mysigt de där två. Trots sjukhuset och det onda benet. De leker med det lilla som finns, inga leksaker men en uppblåst handske blir en ballong, en matvagn blir en bil och det ser tom roligt ut när de tränar sjukgymnastik med ett amantistöd (en sorts gåstol). Idag när jag såg dem tänkte jag att det såg ut som att pojken blivit så lång, han såg ut att ha blivit ett helt år äldre, bara över natten. Det verkade som att pappan läste mina tankar:”He´s growin´” sa han med ett stort leende. Tillsammans drar jag, vår senior och pojkens pappa slutsatsen att han på sjukhuset fått tillräckligt med mat med bra näring i. Familjen är flyktingar från Somalia och bor i lägret Dadab upp mot Somaliska gränsen. Att kunna föda sina barn där är svårt. Sannolikt har pojken varit undernärd och därför stannat av i växten. Nu när han får tillräckligt med mat tar han igen det och växer av bara den. Vi ler alla tre och kan konstatera att det kanske inte bara var dåligt att operationen blivit försenad. Vi planerar nu en LÅNG eftervård...
Kommentar: FN betalar sjukhusräkningen för flyktingar från Dadab vilket förklarar varför familjen överhuvudtaget har råd att ha sonen på sjukhus. Alla patienter på barnavdelningen får mat från en holländsk organisation som heter Milk Line.
På pediatriska avdelningen låg när vi kom en pojke som flera veckor tidigare hade inkommit efter att ha hamnat under en buss. Huden på hans ena underben från knät och nedåt hade skavts av och man planerade för hudtransplantation. Men först vill man ha en bra läkningsvävnad i såret. Efter några dagar såg allt bra ut och han sattes upp för operation. Som ni kan ana blev denna operation av någon anledning struken, sedan fick pojken hosta, sedan ville narkos ha en lungröntgen innan op vilket tog några dagar, sedan upptäcktes lite lågt blodvärde – hade pojken kanske malaria?, medicinkonsult skrevs, ytterligare väntan och nu står han på programmet för i morgon. Detta skapar såklart frustration hos oss och vi skäms varje gång vi måste berätta för patientens far att operationen tyvärr måste skjutas upp - igen. Kanske nästa vecka säger vi och vet att det verkligen bara är kanske. Men patientens pappa, som är en väldigt fin pappa med känsliga snälla ögon lyssnar noga på vad vi har att säga, kommer ibland med någon ytterst välformulerad fråga trots att hans engelska är lika bra som vår somali och säger sedan ”OK, thank you daktari. Maybe next week.” Och sedan till pojken: ”Say thank you daktari” vilket pojken gör och kompletterar med ett stort leende. Han har ärvt sin pappas vackra ögon. De verkar ha det väldigt mysigt de där två. Trots sjukhuset och det onda benet. De leker med det lilla som finns, inga leksaker men en uppblåst handske blir en ballong, en matvagn blir en bil och det ser tom roligt ut när de tränar sjukgymnastik med ett amantistöd (en sorts gåstol). Idag när jag såg dem tänkte jag att det såg ut som att pojken blivit så lång, han såg ut att ha blivit ett helt år äldre, bara över natten. Det verkade som att pappan läste mina tankar:”He´s growin´” sa han med ett stort leende. Tillsammans drar jag, vår senior och pojkens pappa slutsatsen att han på sjukhuset fått tillräckligt med mat med bra näring i. Familjen är flyktingar från Somalia och bor i lägret Dadab upp mot Somaliska gränsen. Att kunna föda sina barn där är svårt. Sannolikt har pojken varit undernärd och därför stannat av i växten. Nu när han får tillräckligt med mat tar han igen det och växer av bara den. Vi ler alla tre och kan konstatera att det kanske inte bara var dåligt att operationen blivit försenad. Vi planerar nu en LÅNG eftervård...
Kommentar: FN betalar sjukhusräkningen för flyktingar från Dadab vilket förklarar varför familjen överhuvudtaget har råd att ha sonen på sjukhus. Alla patienter på barnavdelningen får mat från en holländsk organisation som heter Milk Line.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)