Out of Stock
En av de stora skillnaderna här i Garissa jämfört med hemma är såklart fattigdomen. Att resurser är ändliga på ett väldigt påtagligt sätt. Även på sjukhuset. Ett uttryck som man tidigt lär sig är ”out of stock” dvs slut i förrådet. Visst händer det att saker tar slut hemma också men det finns ju alltid mer på en annan avdelning eller att beställa eller så finns en annan nästan likvärdig produkt. Men här är det helt slut och ofta vet man inte riktigt när det kommer mer eller ens om det gör det. Det är inte heller alltid klart varför något tar slut. Ibland kan det nog vara så att man glömt att beställa, ibland har man inte råd att beställa mer, ibland går det inte att få tag på mer ens från Nairobi, ibland har det som funnits försvunnit till någons privatklinik eller till lokala privata apoteket där det kan köpas dyrt och ibland på operation tror jag att det är ett sätt att kommunicera att personalen måste få gå hem. Med tanke på att denna ganska stora op-avdelning med planerade operationer 5 dagar i veckan samt jourfall och kejsarsnitt dygnet runt sköts av en personalstyrka på max 20 oerhört tappra människor så är det inte konstigt att de ibland får nog och vill gå hem när klockan blir 5.
Exempel på saker som varit out of stock hittills:
Ketamin (sömn/bedövningsmedel på operation)
Saline (dropp på akuten)
Väteperoxid (för att tvätta sår)
Sterila kläder till kirurgen på operation
Sterila kompresser (för operation och för att lägga om sår)
Handsprit
Gasbinda (för att hindra svullnad och blödning efter operation)
Alla antibiotika förutom vanligt penicillin sades vara slut en dag
Div suturer på operatiion
Glidslem för undersökning på mottagningen
Reagens på lab (för att kunna analysera prover exv elektrolyter)
Skrivartoner på lab (så att man kan läsa svaret)
Blod (får vid behov doneras direkt av passande familjemedlemmar. Vid ett av våra traumalarm fanns 2 enheter i lager)
Andra saker det är ont om är:
Syrgasaggregat. Finns ca 1 per avdelning och ett på akuten som inte fungerar.
Vatten i handfatet på mottagningen saknas vilket gör det omöjligt att tvätta händerna mellan patienterna.
Sängplatser på barnavdelningen. Ibland får patienterna och därmed deras mammor dela säng.
Sjuksköterskor, finns ca 120. Behovet är ca 300.
Operationspersonal. De få som finns jobbar nästan jämt. Ofta akuta kejsarsnitt på nätterna.
Narkosläkare. Finns ingen men däremot 4 anestesists som ungefär verkar vara jämförbara med våra narsossköterskor. De jobbar helt självständigt och delar på ALLA narkosjourer inkl kejsarsnitten.
Primärjourer på akuten. (Delas av två helt gröna interns som är jour var annat dygn + rondar och gör avdelningsarebete samt förväntas vara med på operation)
Sammanfattningsvis ett tunt bemannat sjukhus med påtagligt begränsade resurser. För oss blir det på operation som skillnaderna märks mest. Det händer dagligen att operationer blir strukna pga någon av bristerna ovan. Och man får tänka sig för ordentligt och vara beredd på att bli ifrågasatt när man ringer in operationstamet nattetid för en akut sjuk patient. Det finns nämligen ingen som kan byta av dem på morgonen..
lördag 27 februari 2010
Vecka 3
Den här veckan har det varit lite lugnare på trauma och eländes fronten. Känns det som i alla fall. Fast när jag summerar får jag ihop följande:
18 årig kille från flyktinglägret som beköts bakifrån med automatgevär. Kulorna gick in i baksidan av låret och ut i skrevet och förstörde hela det området. Som tur var gick det hela att laga förvånansvärt bra och åtminstone en testikel ser ut att ha klarat sig.
Kvinna, gravid i 5:e månaden som attackerades med flera knivhugg i ryggen av annan kvinna och sedan hamnade under sin egen ko-hjord som fick panik. Klarade sig också väldigt bra.
Man som beskjutits med pilbåge och inkom med pil genom buken. Även detta gick bra då pilen med några mm missade bukorganen.
Flera patienter med öppna skallfrakturer efter trauma mot huvudet. Klarar sig också förvånande bra trots att antibiotika administrationen ibland svajar.
Flera djurbett bla hyena.
Mm mm
Att det känns lite lugnare kan bero på att de två interns som delar på alla primärjourer börjar bli lite varma i kläderna eller på att det efter någon vecka visade sig att det finns en mellanjour som de kan rådfråga innan de ringer oss.. En annan positiv överraskning dök också upp förra veckan; nämligen sjukhusets urologkonsult. Han klev ur sin ganska snajdiga bil precis samma dag som vår seniore läkare oroade sig för alla prostatapatienter i området och funderade på hur man skulle kunna hjälpa dem. Här väntar hela tiden nya överraskningar. Inget blir som man tror. En dag när programmet på operation såg extra övermäktigt ut åkte vår senior in tidigt på morgonen för att planera dagen optimalt. När dagen var slut hade inget av de planerade numren gjorts. Anledningarna var många; några exempel:
Patientens Hb visar sig vara aningens för lågt, patientens far el make ger ej samtycke till operationen, patientens släkting som skulle donera blod har inte kommit, patienten har ångrat sig och vill i stället prova traditionell medicin, patienten hostar, patienten står inte på dagens lista eftersom listan vid tillfället för op-anmälan var inlåst, patientens sjukdom lämpar sig inte för operation, sjukhuschefen ska operera en patient från privatavdelningen, operationsavdelningen har slut på kläder till kirurgen, har slut på sterila kompresser eller som i fredags slut på bedövnings/sömnmedel. Mer kommer på måndag – förhoppningsvis.
Den här veckan har det varit lite lugnare på trauma och eländes fronten. Känns det som i alla fall. Fast när jag summerar får jag ihop följande:
18 årig kille från flyktinglägret som beköts bakifrån med automatgevär. Kulorna gick in i baksidan av låret och ut i skrevet och förstörde hela det området. Som tur var gick det hela att laga förvånansvärt bra och åtminstone en testikel ser ut att ha klarat sig.
Kvinna, gravid i 5:e månaden som attackerades med flera knivhugg i ryggen av annan kvinna och sedan hamnade under sin egen ko-hjord som fick panik. Klarade sig också väldigt bra.
Man som beskjutits med pilbåge och inkom med pil genom buken. Även detta gick bra då pilen med några mm missade bukorganen.
Flera patienter med öppna skallfrakturer efter trauma mot huvudet. Klarar sig också förvånande bra trots att antibiotika administrationen ibland svajar.
Flera djurbett bla hyena.
Mm mm
Att det känns lite lugnare kan bero på att de två interns som delar på alla primärjourer börjar bli lite varma i kläderna eller på att det efter någon vecka visade sig att det finns en mellanjour som de kan rådfråga innan de ringer oss.. En annan positiv överraskning dök också upp förra veckan; nämligen sjukhusets urologkonsult. Han klev ur sin ganska snajdiga bil precis samma dag som vår seniore läkare oroade sig för alla prostatapatienter i området och funderade på hur man skulle kunna hjälpa dem. Här väntar hela tiden nya överraskningar. Inget blir som man tror. En dag när programmet på operation såg extra övermäktigt ut åkte vår senior in tidigt på morgonen för att planera dagen optimalt. När dagen var slut hade inget av de planerade numren gjorts. Anledningarna var många; några exempel:
Patientens Hb visar sig vara aningens för lågt, patientens far el make ger ej samtycke till operationen, patientens släkting som skulle donera blod har inte kommit, patienten har ångrat sig och vill i stället prova traditionell medicin, patienten hostar, patienten står inte på dagens lista eftersom listan vid tillfället för op-anmälan var inlåst, patientens sjukdom lämpar sig inte för operation, sjukhuschefen ska operera en patient från privatavdelningen, operationsavdelningen har slut på kläder till kirurgen, har slut på sterila kompresser eller som i fredags slut på bedövnings/sömnmedel. Mer kommer på måndag – förhoppningsvis.
tisdag 16 februari 2010
Ljus i mörkret
Ja, det är mycket elände och känns skittungt ibland men det finns ljus också. Såklart. Som den lilla tjejen med brutet lårben som efter sträckbehandling blivit helt bra men perfekt läge i den läkta frakturen. Hon är kvar för gångträning hos sjukgymnast och ger den underbaraste high five kombinerat med ett charmigt leende varje rond. Vi smälter allihop för henne. Och det finns såklart operationer som går bra och jag lär mig massor assisterande vår senior. Idag var det kärlkirurgi på programmet. Och mellan operationerna finns tid för att slänga lite käft med de andra precis som jag tror att man gör på alla op-avdelnngar världen över. Men att vi hade hemma-pappor i Sverige trodde de inte på.
Och efter jobbet tar vi en promenad ner till floden Tana. Man har sett flodhästar idag men vi missar dem. I stället ser vi på första parkett krokodiler ligga och lura i vattenytan, Bara ögonen sticker upp. Och det finna massor av fåglar att titta på. Och aporna såklart som hoppar omkring i trädet. Och en stor varan. Och i morgon är det ”mad wednesday” vilket innebär mottagning. Kan garanterat bli hur spännande som helst.
Ja, det är mycket elände och känns skittungt ibland men det finns ljus också. Såklart. Som den lilla tjejen med brutet lårben som efter sträckbehandling blivit helt bra men perfekt läge i den läkta frakturen. Hon är kvar för gångträning hos sjukgymnast och ger den underbaraste high five kombinerat med ett charmigt leende varje rond. Vi smälter allihop för henne. Och det finns såklart operationer som går bra och jag lär mig massor assisterande vår senior. Idag var det kärlkirurgi på programmet. Och mellan operationerna finns tid för att slänga lite käft med de andra precis som jag tror att man gör på alla op-avdelnngar världen över. Men att vi hade hemma-pappor i Sverige trodde de inte på.
Och efter jobbet tar vi en promenad ner till floden Tana. Man har sett flodhästar idag men vi missar dem. I stället ser vi på första parkett krokodiler ligga och lura i vattenytan, Bara ögonen sticker upp. Och det finna massor av fåglar att titta på. Och aporna såklart som hoppar omkring i trädet. Och en stor varan. Och i morgon är det ”mad wednesday” vilket innebär mottagning. Kan garanterat bli hur spännande som helst.
Hämnd och mera trauma
Morgonen efter att den knivskurne unge mannen dött rappoteras 5 nya patienter skadade i överfall. Det är enligt flera av personalen en hämndaktion pga mannens död. Enligt en av sköterskorna är det tradition att hämnas fram och tillbaka tre gånger innan det hela är över. Man litar inte på polisen utran har gjort sina egna lagar. Ett mord eller våldtäkt kan lösas genom att man ger bort en viss mängd boskap. Antalet bestäms av ett råd av åldermän. De attackerade männen har djupa sår i huvudet av den attackerande klanens svärd. Ingen är livshotande skadad dock.
Den patient som får hela mitt fokus idag är en ung kvinna som inkommit under kvällen efter att ha blivit misshandlad av en för henne tidigare känd person. Hon vill inte uppge mer detaljer. Hon har blivit huggen i huvudet med en panga, liknande en machete. Två djupa hugg som klyver hela sklpen och blottar benet där man ser en dislocerad fraktur i ena såret och en odislocerad i det andra. Hon har ett vackert stort krolligt hår som nu är bortrakat från främre hälften av huvudet. Det ger henne utseendet av en outsägligt sorglig clown. Vid neurologisk undersökning är allt intakt. Patienten tas till operation och tvättas och sys ihop i lokalbedövning. Det måste göra fruktansvärt smärtsamt men patienten är knäpptyst och visar bara med en krusning av läppen hur ont det gör. Hon får iv-antibiotika. Neurokirurgkonsult är helt uteslutet. Nu är det bara att hoppas att antibiotikan förhindrar en infektion. Och att patienten när hon skrivs ut inte behöver åka raka vägen hem till förövaren..
Morgonen efter att den knivskurne unge mannen dött rappoteras 5 nya patienter skadade i överfall. Det är enligt flera av personalen en hämndaktion pga mannens död. Enligt en av sköterskorna är det tradition att hämnas fram och tillbaka tre gånger innan det hela är över. Man litar inte på polisen utran har gjort sina egna lagar. Ett mord eller våldtäkt kan lösas genom att man ger bort en viss mängd boskap. Antalet bestäms av ett råd av åldermän. De attackerade männen har djupa sår i huvudet av den attackerande klanens svärd. Ingen är livshotande skadad dock.
Den patient som får hela mitt fokus idag är en ung kvinna som inkommit under kvällen efter att ha blivit misshandlad av en för henne tidigare känd person. Hon vill inte uppge mer detaljer. Hon har blivit huggen i huvudet med en panga, liknande en machete. Två djupa hugg som klyver hela sklpen och blottar benet där man ser en dislocerad fraktur i ena såret och en odislocerad i det andra. Hon har ett vackert stort krolligt hår som nu är bortrakat från främre hälften av huvudet. Det ger henne utseendet av en outsägligt sorglig clown. Vid neurologisk undersökning är allt intakt. Patienten tas till operation och tvättas och sys ihop i lokalbedövning. Det måste göra fruktansvärt smärtsamt men patienten är knäpptyst och visar bara med en krusning av läppen hur ont det gör. Hon får iv-antibiotika. Neurokirurgkonsult är helt uteslutet. Nu är det bara att hoppas att antibiotikan förhindrar en infektion. Och att patienten när hon skrivs ut inte behöver åka raka vägen hem till förövaren..
söndag 14 februari 2010
Traumalarm!
På söndag natt ringer jourtelefonen. Det är en av de lokala yngre läkarna som är jour. Två knivskurna patienter har inkommit varav den ena är allvarligt skadad och han vill att vi ska komma in för konsultation. När vi kommer fram hittar vi den ena patienten stucken i höften på akuten. Han är stabil och relativt välmående men blöder och omplåstras av sköterska. Den andre patienten, en ung kille, är på röntgen där man precis tagit en buköversiktsröntgen. Han ligger på röntgenbordet och pratar med oss. Han blöder från ett knivstick i höger sida av ryggen. En medföljande kompis tolkar åt oss och förklarar att detta är resultatet av en fight. ”The knife went upwards”, han visar en stickande rörelse uppåt. Kniven kan ha träffat lungan, njuren levern och eller tarm. Man har inte tagit puls eller blodtryck. Vi sätter nålar. Ber om en blodtrycksmätare som kommer efter en stund. Ger dropp. Tar en lungröntgen som ser bra ut. Det hela tar kanske en halvtimme och det är extremt trängt. Genom fönster och dörrar tittar en publik bestående av anhöriga och andra patienter på. Patienten behöver tas till operation för en närmare titt och eventuellt operation. Man ringer in operationsteamet som sover hemma och vi rullar patienten mot operationshuset. Plötsligt är sköterskorna från akuten borta och det är bara vi och patientens kompis kvar. Patienten börjar nu bli lite orolig vilket inte är ett bra tecken. Han har på akuten fått en urinkateter i vilken det tömmer sig rött blod. Vi delar på oss. Jag tittar över vilka läkemedel samt material som finns. Man har ingen akutväska med livräddande droger och utrustning samlade och vi har inga nycklar. Allt vi har finns i operationssalen. Narkosbordet ser ut som kriget. Där finns gamla tomma glasampuller, plast som skyddat sterila sprutor, tomma läkemedelsaskar, enstaka svalgtuber i udda storlekar, ett laryngoskop, en laddare till en mobiltelefon och några ampuller med läkemedel kvar i men mest oxytocin som använts vid dagens kejsarsnitt. Jag städar och letar, Om patienten blir akut sämre kommer vi behöva andra grejer. I ett hörn står ett annat stökigt bord med en salig blandning och där hittar jag i alla fall adrenalin, ventrikelsond och lite annat. Under tiden har patienten fått syrgas samt blivit närmare undersökt. Underläkaren kommer med 2 enheter blod.. Patienten är nu stabil med övertryck 90-100 och puls 70. Han får v-sond och kräks gammal mat men inget blod. Då kommer anestesijouren som är en Clinical Officer dvs jämförbar med svensk sjuksköterska samt opsköterskan. Anestesijouren är arg för att vi tillåtit patientens kompis att gå med in på op. Det blir nästan bråk. Jag glömmer att jag är en liten tjej från Sverige och går emellan för att lugna. Som tur är går det bra och kompisen går ut. Nu är narkosjouren arg på vår seniora läkare i stället. Han ifrågasätter det mesta. Nästan bråk igen. Tack vare diplomati från vår senior lugnar det sig igen. Nu sjunker patienten i tryck och medvetande. Han intuberas rakt av utan några som helst droger. Vi håller andan men det går bra. Patienten opereras med explorativ laparatomi för att se att sticket ej penetrerat buken. Man finner hela tarmen intakt men ett stort retroperitonealt hematom. Sannolikt blöder patienten från ett stick i njuren. Han får en andra enhet blod som visar sig vara den sista på hela sjukhuset. Han är stabil och blödningen från ryggen verkar ha stoppat. Klockan är 043:30 på morgonen. Vi beslutar att expektera. Att operera patientens njure skulle sannolikt medföra att han dog på operationsbordet. Nu nästa problem – inget IVA. Kan man dedikera en extra sköterska från avdelningen till patienten?
Svaret är nej, det finns nämligen bara en till alla 30 patienterna. Antestesi vill inte stanna. Det hela slutar med en kompromiss där patienten får ligga kvar på op över natten övervakad av op ssk med manuellt blodtryck var 30 minut. Vi åker hem för att få sova några timmar. Fast bilen startar inte. Batteriet är dött. Vi försöker knuffa igång bilen utan att lyckas. Men det tar inte 2 minuter innan 5 killar kommer till vår undsättning. Med hjälp av en bil och 2 sk spanners som är Kenyas svar på fälgkors får de igång bilen på nolltid och vi kan åka säkert hem genom nattens mörka och inte så säkra Garissa. Engagemanget i vår stendöda bil är så totalt och genuint. Dessutom är killarna enormt skickliga. Stor respekt till dem!
Nästa dag efter diskussion med sjukhuschefen som också är överläkare på kirurgen beslutas om fortsatt konservativ behandling. När vi går till operation efter ronden vid 10 tiden har ett 30-tal människor samlats utnför operation. De ligger, sitter och står överallt. Kvinnorna gråter. Patienten har avlidit.
På söndag natt ringer jourtelefonen. Det är en av de lokala yngre läkarna som är jour. Två knivskurna patienter har inkommit varav den ena är allvarligt skadad och han vill att vi ska komma in för konsultation. När vi kommer fram hittar vi den ena patienten stucken i höften på akuten. Han är stabil och relativt välmående men blöder och omplåstras av sköterska. Den andre patienten, en ung kille, är på röntgen där man precis tagit en buköversiktsröntgen. Han ligger på röntgenbordet och pratar med oss. Han blöder från ett knivstick i höger sida av ryggen. En medföljande kompis tolkar åt oss och förklarar att detta är resultatet av en fight. ”The knife went upwards”, han visar en stickande rörelse uppåt. Kniven kan ha träffat lungan, njuren levern och eller tarm. Man har inte tagit puls eller blodtryck. Vi sätter nålar. Ber om en blodtrycksmätare som kommer efter en stund. Ger dropp. Tar en lungröntgen som ser bra ut. Det hela tar kanske en halvtimme och det är extremt trängt. Genom fönster och dörrar tittar en publik bestående av anhöriga och andra patienter på. Patienten behöver tas till operation för en närmare titt och eventuellt operation. Man ringer in operationsteamet som sover hemma och vi rullar patienten mot operationshuset. Plötsligt är sköterskorna från akuten borta och det är bara vi och patientens kompis kvar. Patienten börjar nu bli lite orolig vilket inte är ett bra tecken. Han har på akuten fått en urinkateter i vilken det tömmer sig rött blod. Vi delar på oss. Jag tittar över vilka läkemedel samt material som finns. Man har ingen akutväska med livräddande droger och utrustning samlade och vi har inga nycklar. Allt vi har finns i operationssalen. Narkosbordet ser ut som kriget. Där finns gamla tomma glasampuller, plast som skyddat sterila sprutor, tomma läkemedelsaskar, enstaka svalgtuber i udda storlekar, ett laryngoskop, en laddare till en mobiltelefon och några ampuller med läkemedel kvar i men mest oxytocin som använts vid dagens kejsarsnitt. Jag städar och letar, Om patienten blir akut sämre kommer vi behöva andra grejer. I ett hörn står ett annat stökigt bord med en salig blandning och där hittar jag i alla fall adrenalin, ventrikelsond och lite annat. Under tiden har patienten fått syrgas samt blivit närmare undersökt. Underläkaren kommer med 2 enheter blod.. Patienten är nu stabil med övertryck 90-100 och puls 70. Han får v-sond och kräks gammal mat men inget blod. Då kommer anestesijouren som är en Clinical Officer dvs jämförbar med svensk sjuksköterska samt opsköterskan. Anestesijouren är arg för att vi tillåtit patientens kompis att gå med in på op. Det blir nästan bråk. Jag glömmer att jag är en liten tjej från Sverige och går emellan för att lugna. Som tur är går det bra och kompisen går ut. Nu är narkosjouren arg på vår seniora läkare i stället. Han ifrågasätter det mesta. Nästan bråk igen. Tack vare diplomati från vår senior lugnar det sig igen. Nu sjunker patienten i tryck och medvetande. Han intuberas rakt av utan några som helst droger. Vi håller andan men det går bra. Patienten opereras med explorativ laparatomi för att se att sticket ej penetrerat buken. Man finner hela tarmen intakt men ett stort retroperitonealt hematom. Sannolikt blöder patienten från ett stick i njuren. Han får en andra enhet blod som visar sig vara den sista på hela sjukhuset. Han är stabil och blödningen från ryggen verkar ha stoppat. Klockan är 043:30 på morgonen. Vi beslutar att expektera. Att operera patientens njure skulle sannolikt medföra att han dog på operationsbordet. Nu nästa problem – inget IVA. Kan man dedikera en extra sköterska från avdelningen till patienten?
Svaret är nej, det finns nämligen bara en till alla 30 patienterna. Antestesi vill inte stanna. Det hela slutar med en kompromiss där patienten får ligga kvar på op över natten övervakad av op ssk med manuellt blodtryck var 30 minut. Vi åker hem för att få sova några timmar. Fast bilen startar inte. Batteriet är dött. Vi försöker knuffa igång bilen utan att lyckas. Men det tar inte 2 minuter innan 5 killar kommer till vår undsättning. Med hjälp av en bil och 2 sk spanners som är Kenyas svar på fälgkors får de igång bilen på nolltid och vi kan åka säkert hem genom nattens mörka och inte så säkra Garissa. Engagemanget i vår stendöda bil är så totalt och genuint. Dessutom är killarna enormt skickliga. Stor respekt till dem!
Nästa dag efter diskussion med sjukhuschefen som också är överläkare på kirurgen beslutas om fortsatt konservativ behandling. När vi går till operation efter ronden vid 10 tiden har ett 30-tal människor samlats utnför operation. De ligger, sitter och står överallt. Kvinnorna gråter. Patienten har avlidit.
Den afrikanska tröttheten
Idag slog den till. Tröttheten. Den trötthet som infinner sig när det blir lite för mycket av afrika. När man får lite nog. När det inte är lika charmigt när man upptäcker att de nya skorna inte bara har lite olika färg utan också lite olika storlek. Eller när man står utan vatten i duschen eftersom någon glömt stänga av vattenkranen någon annan stans så att allt tankvatten tagit slut. Eller när brödet knastrar lite av myror som kommit in i påsen som någon öppnat mitt på och sedan glömt försluta på annat sätt. Eller när priset plötsligt blir 500 shilling dyrare pga någon avgift som någon glömt nämna.
Den afrikanska tillvaron är full av överraskningar, både positiva och negativa. När man vaknar hemma vet man oftast ganska väl vad man ska göra under dagen. I alla fall på jobbet och i alla fall i stora drag. Här är allt möjligt alltid. Vad som dagen innan ser ut att bli en lugn lördag med en snabb rond visar sig vara en lördag där ronden nästan är färdig men istället visar det sig vara sjukhusets årliga celebration of the staff. Hela sjukvårdsdistriktets viktiga politiker kommer till sjukhuset som pyntats till fest med partytält och de obligatoriska dekorationerna av glittrig metallplast. Sjukhusets personal skall samlas och den bästa medarbetaren på varje avdelning ska prisas. Ett bord fullt av glittriga stora paket skall delas ut. Vi är såklart hedersgäster och placeras längst fram i röda plyschfåtöljer. Vi förväntas hålla tal och dela ut priser. Ett papper mer hålltider delas ut och vi inser att man redan ligger en timme efter i schemat och att vi har 3 timmar framför oss med tal på ett språk vi inte förstår och i ett plasttält som borgar för temperaturer långt över njutningens gräns. Men plötsligt kommer någon och delar ut kalla Fantaflaskor och en grupp HIV-positiva kvinnor framför ett sång och dansnummer som får allt att kännas helt bra och hoppfullt igen. Och trots att vi blir sena till vår så svenskt planerade lunch-appointment och att hälften av staffen inte heller verkar ha vetat om den årliga festen går vi därifrån och all känns helt naturligt. Klart att det var årliga sjukhuset-hyllar-sina -anställda-dagen idag. Att vi inte hade koll på det!
Och på kvällen när solen precis försvinner och vinden är ljum och böneutropet från vår grannmoské är mjukt som vore det en buddhistisk munk som sjöng sitt mantra och en flock med Supreme Starlings med sin vackra blå fjäderdräkt bestämt sig för en fikapaus i just vårt träd. Då är allt förlåtet och tröttheten är borta. Då tar jag på mig mina olika stora skor och går in och tvättar mig i det lilla vatten som finns kvar och öppnar en ny brödlimpa. Den andra var ju nästan slut ändå...
Idag slog den till. Tröttheten. Den trötthet som infinner sig när det blir lite för mycket av afrika. När man får lite nog. När det inte är lika charmigt när man upptäcker att de nya skorna inte bara har lite olika färg utan också lite olika storlek. Eller när man står utan vatten i duschen eftersom någon glömt stänga av vattenkranen någon annan stans så att allt tankvatten tagit slut. Eller när brödet knastrar lite av myror som kommit in i påsen som någon öppnat mitt på och sedan glömt försluta på annat sätt. Eller när priset plötsligt blir 500 shilling dyrare pga någon avgift som någon glömt nämna.
Den afrikanska tillvaron är full av överraskningar, både positiva och negativa. När man vaknar hemma vet man oftast ganska väl vad man ska göra under dagen. I alla fall på jobbet och i alla fall i stora drag. Här är allt möjligt alltid. Vad som dagen innan ser ut att bli en lugn lördag med en snabb rond visar sig vara en lördag där ronden nästan är färdig men istället visar det sig vara sjukhusets årliga celebration of the staff. Hela sjukvårdsdistriktets viktiga politiker kommer till sjukhuset som pyntats till fest med partytält och de obligatoriska dekorationerna av glittrig metallplast. Sjukhusets personal skall samlas och den bästa medarbetaren på varje avdelning ska prisas. Ett bord fullt av glittriga stora paket skall delas ut. Vi är såklart hedersgäster och placeras längst fram i röda plyschfåtöljer. Vi förväntas hålla tal och dela ut priser. Ett papper mer hålltider delas ut och vi inser att man redan ligger en timme efter i schemat och att vi har 3 timmar framför oss med tal på ett språk vi inte förstår och i ett plasttält som borgar för temperaturer långt över njutningens gräns. Men plötsligt kommer någon och delar ut kalla Fantaflaskor och en grupp HIV-positiva kvinnor framför ett sång och dansnummer som får allt att kännas helt bra och hoppfullt igen. Och trots att vi blir sena till vår så svenskt planerade lunch-appointment och att hälften av staffen inte heller verkar ha vetat om den årliga festen går vi därifrån och all känns helt naturligt. Klart att det var årliga sjukhuset-hyllar-sina -anställda-dagen idag. Att vi inte hade koll på det!
Och på kvällen när solen precis försvinner och vinden är ljum och böneutropet från vår grannmoské är mjukt som vore det en buddhistisk munk som sjöng sitt mantra och en flock med Supreme Starlings med sin vackra blå fjäderdräkt bestämt sig för en fikapaus i just vårt träd. Då är allt förlåtet och tröttheten är borta. Då tar jag på mig mina olika stora skor och går in och tvättar mig i det lilla vatten som finns kvar och öppnar en ny brödlimpa. Den andra var ju nästan slut ändå...
fredag 12 februari 2010
Dag 1 på sjukhuset
Inleddes med morgonmöte till vilket vi var de enda som kom i tid. Ingen rapport blev det heller eftersom det visade sig att de jourhavande från gårdagen var lediga denna dag. Men ett fint välkomnande fick vi med någon sorts specialapplåd.
Sedan följde rond i sedvanligt alldeles för långt tåg. Men lite undervisning hanns med och vi såg många patienter. Flertal vuxna med frakturer som sträckbehandlas. Några cancerpatienter som väntade på olika ibland ej specificerade saker. På pediatriska avdelningen fanns som vanligt de största kontrasterna. En pojke som blivit ormbiten och fått neurologiska symptom men som nu var mycket bättre. En pojke som blivit överkörs av en buss och fått cirkulär deglaveringsskada på ena underbenet men som mådde bra och vars distalstatus i foten var helt ua (!) Men där fanns också en säng med en ensam mamma och ett bylte under myggnätet som låg oroväckande stilla. Det barnet hade inkommit med buksmärta några dagar tidigare. Man hade misstänkt att barnet fötts utan analöppning men sedan hade man ändrat sig. Ingen visste nu egentligen vad barnet lidit av men det spelade nu ingen större roll eftersom barnet gått bort under morgonen. Mamman satt tyst med ett slutet men samlat ansikte. Kanske hade hon förlorat flera barn tidigare.
I en annan säng satt en pappa med en liten mager flicka. Hon hade inkommit med sin mor 2 v tidigare och visat sig ha hydrocefalus (vattenskalle). Med en shunt-operation skulle hon kunna bli helt bra. Problemet var att en shunt kostade 6000 shilling (600 kr). Det hade familjen inte råd med då man hade spenderat de sista pengarna på pappans biljett till sjukhuset. Sjukhusets möjligheter att hjälpa familjen beskrevs som zero. Och nu var det troligtvis försent i alla fall eftersom flickan sannolikt redan hade fått svåra neurologiska skador. Dessutom skulle en shuntoperation innebära framtida shunt-byten och operationer. Vi hade en stunds diskussion runt världens orättvisor och hurvida vi skulle skramla ihop de 600 kr som behövdes men avstod i enighet med resonemanget ovan. Hjärtat och hjärnan är inte alltid eniga.
Sen mot operationsavdelningen. Där var vi också bland de första på plats. Det enda som pågick var ett kejsarsnitt. Vår första operation var ett lipom som skulle extirperas (tas bort). Patienten satt i op-väntrummet tillsammans med flera andra av de patienter som inte var inlagda på sjukhuset. Lipomet satt på vä överarm och såg inte alls utosm ett lipom. I stället satt det i tricepsmuskeln och kunde mycket väl vara malignt (cancer). Patienten skickades för ultraljudsundersökning och ev biopsi/op i Nairobi. Vi hade nu inget att operera och stod mest och väntade. Killarna gick för att köpa frukt men jag hade fått syn på spädbarnet från kejsarsnittet. Det låg på neo-bordet och var alldeles tyst. Två narkospersonal höll på att omväxlande ventilera och suga i barnets hals. Ibland lyfte de upp honom och daskade på ryggen alternativt killade honom på magen. Inget tecken till liv. Möjligen några små ryckningar i buken. Barnet försökte andas men det gick inte. Jag stod där länge. En evighet. Man började sätta nål. Stora vuxen nålar i den lilla handen. Till vilken nytta? Det går inte tänkte jag och insåg att jag inte stod ut med att titta längre. Jag gjorde mig ett ärenden till skåpet och mötte någon som gav mig kläder. Sen kom killarna med bananer som jag inte kunde äta samtidigt som jag redogjorde för barnets hemska öde. Det tredje spädbarnet som vi skulle se skaka hand med döden idag. Och när vi kom tillbaka var barnbordet mycket riktigt tomt. Jag tittade med frågande min på en av anestesiläkarna. Barnet, sa han, det är på maternityward med sin mor. Åh, sa jag, jag trodde inte att han skulle klara sig. Anestesiläkaren log stort och jag log tillbaka. Bra jobbat!
Sen följde aen prostatektomi som visade sig vara en normalstor prostata med en stor blåssten, ett magnifikt ljumskbråck som visade sig vara ett hydrocele (vattenbråck) och som sista nr för veckan en snabb cystoskopi som blev långt mer komplicerad och tog vår seniora kirurg hela dagen. Vi hade tur och kunde åka hem och åta försenad lunch innan vi mötte upp på sjukhuset.
På kvällen inleddes Bootcamp Garissa men en löprunda i omgivningarna som visade sig vara förvirrande lika. Jag kom vilse två gånger. En gång träffade jag på en grupp fotbollsspelande ungar som blev mina fans och den andra gången hade jag tur och mötte vår husfru Rose (som fö är Masai). Hon pekade fnittrande på vår grind 100 m längre ner på gatan. Sen körde jag och Henrik lite styrka och smidighet ivrigt påhejade av gårdens barn. Och nu sum up och Tusker.
Och just det – dagens lunch var stekt kamel med makaroner. Vet inte om gott är rätt ord men det var ok.
Inleddes med morgonmöte till vilket vi var de enda som kom i tid. Ingen rapport blev det heller eftersom det visade sig att de jourhavande från gårdagen var lediga denna dag. Men ett fint välkomnande fick vi med någon sorts specialapplåd.
Sedan följde rond i sedvanligt alldeles för långt tåg. Men lite undervisning hanns med och vi såg många patienter. Flertal vuxna med frakturer som sträckbehandlas. Några cancerpatienter som väntade på olika ibland ej specificerade saker. På pediatriska avdelningen fanns som vanligt de största kontrasterna. En pojke som blivit ormbiten och fått neurologiska symptom men som nu var mycket bättre. En pojke som blivit överkörs av en buss och fått cirkulär deglaveringsskada på ena underbenet men som mådde bra och vars distalstatus i foten var helt ua (!) Men där fanns också en säng med en ensam mamma och ett bylte under myggnätet som låg oroväckande stilla. Det barnet hade inkommit med buksmärta några dagar tidigare. Man hade misstänkt att barnet fötts utan analöppning men sedan hade man ändrat sig. Ingen visste nu egentligen vad barnet lidit av men det spelade nu ingen större roll eftersom barnet gått bort under morgonen. Mamman satt tyst med ett slutet men samlat ansikte. Kanske hade hon förlorat flera barn tidigare.
I en annan säng satt en pappa med en liten mager flicka. Hon hade inkommit med sin mor 2 v tidigare och visat sig ha hydrocefalus (vattenskalle). Med en shunt-operation skulle hon kunna bli helt bra. Problemet var att en shunt kostade 6000 shilling (600 kr). Det hade familjen inte råd med då man hade spenderat de sista pengarna på pappans biljett till sjukhuset. Sjukhusets möjligheter att hjälpa familjen beskrevs som zero. Och nu var det troligtvis försent i alla fall eftersom flickan sannolikt redan hade fått svåra neurologiska skador. Dessutom skulle en shuntoperation innebära framtida shunt-byten och operationer. Vi hade en stunds diskussion runt världens orättvisor och hurvida vi skulle skramla ihop de 600 kr som behövdes men avstod i enighet med resonemanget ovan. Hjärtat och hjärnan är inte alltid eniga.
Sen mot operationsavdelningen. Där var vi också bland de första på plats. Det enda som pågick var ett kejsarsnitt. Vår första operation var ett lipom som skulle extirperas (tas bort). Patienten satt i op-väntrummet tillsammans med flera andra av de patienter som inte var inlagda på sjukhuset. Lipomet satt på vä överarm och såg inte alls utosm ett lipom. I stället satt det i tricepsmuskeln och kunde mycket väl vara malignt (cancer). Patienten skickades för ultraljudsundersökning och ev biopsi/op i Nairobi. Vi hade nu inget att operera och stod mest och väntade. Killarna gick för att köpa frukt men jag hade fått syn på spädbarnet från kejsarsnittet. Det låg på neo-bordet och var alldeles tyst. Två narkospersonal höll på att omväxlande ventilera och suga i barnets hals. Ibland lyfte de upp honom och daskade på ryggen alternativt killade honom på magen. Inget tecken till liv. Möjligen några små ryckningar i buken. Barnet försökte andas men det gick inte. Jag stod där länge. En evighet. Man började sätta nål. Stora vuxen nålar i den lilla handen. Till vilken nytta? Det går inte tänkte jag och insåg att jag inte stod ut med att titta längre. Jag gjorde mig ett ärenden till skåpet och mötte någon som gav mig kläder. Sen kom killarna med bananer som jag inte kunde äta samtidigt som jag redogjorde för barnets hemska öde. Det tredje spädbarnet som vi skulle se skaka hand med döden idag. Och när vi kom tillbaka var barnbordet mycket riktigt tomt. Jag tittade med frågande min på en av anestesiläkarna. Barnet, sa han, det är på maternityward med sin mor. Åh, sa jag, jag trodde inte att han skulle klara sig. Anestesiläkaren log stort och jag log tillbaka. Bra jobbat!
Sen följde aen prostatektomi som visade sig vara en normalstor prostata med en stor blåssten, ett magnifikt ljumskbråck som visade sig vara ett hydrocele (vattenbråck) och som sista nr för veckan en snabb cystoskopi som blev långt mer komplicerad och tog vår seniora kirurg hela dagen. Vi hade tur och kunde åka hem och åta försenad lunch innan vi mötte upp på sjukhuset.
På kvällen inleddes Bootcamp Garissa men en löprunda i omgivningarna som visade sig vara förvirrande lika. Jag kom vilse två gånger. En gång träffade jag på en grupp fotbollsspelande ungar som blev mina fans och den andra gången hade jag tur och mötte vår husfru Rose (som fö är Masai). Hon pekade fnittrande på vår grind 100 m längre ner på gatan. Sen körde jag och Henrik lite styrka och smidighet ivrigt påhejade av gårdens barn. Och nu sum up och Tusker.
Och just det – dagens lunch var stekt kamel med makaroner. Vet inte om gott är rätt ord men det var ok.
torsdag 11 februari 2010
Garissa!!
Precis lika varmt och torrt som beskrivits. Flög hit med Mission Air-någonting i det minsta propellerplan jag har sett, än mindre suttit i. Plats för 4 inkl piloten. Innan takeoff var det bön som leddes av piloten. Funderade på om det borde göra mig mer eller mindre trygg.. Allt gick bra dock förutom en del turbulens som får Liseberg att verka smått fegt. Ju närmare Garissa vi kom desto torrare blev landskapet. Såg flera torra flodbäddar. Men fortfarande en hel del träd. Och Garissa ligger vid floden Tana som är stor och full av vatten så här är det lite grönare med (betoning på lite).
Efter lunch med avgående kirurgen och lite rapport väntade mat-shopping inför veckan och dagens höjdpunkt: En sundowner vid floden Tanas strand. Med en kall Tusker-öl i handen kunde man beskåda en krokodil som låg och mös med ibisstorkar och marabous samtidigt som aporna i trädet ovanför kastade avätna fruktkärnor på oss. Allt till tonerna av afrikansk reggeae.
I morgon börjar allvaret på sjukhuset..
Precis lika varmt och torrt som beskrivits. Flög hit med Mission Air-någonting i det minsta propellerplan jag har sett, än mindre suttit i. Plats för 4 inkl piloten. Innan takeoff var det bön som leddes av piloten. Funderade på om det borde göra mig mer eller mindre trygg.. Allt gick bra dock förutom en del turbulens som får Liseberg att verka smått fegt. Ju närmare Garissa vi kom desto torrare blev landskapet. Såg flera torra flodbäddar. Men fortfarande en hel del träd. Och Garissa ligger vid floden Tana som är stor och full av vatten så här är det lite grönare med (betoning på lite).
Efter lunch med avgående kirurgen och lite rapport väntade mat-shopping inför veckan och dagens höjdpunkt: En sundowner vid floden Tanas strand. Med en kall Tusker-öl i handen kunde man beskåda en krokodil som låg och mös med ibisstorkar och marabous samtidigt som aporna i trädet ovanför kastade avätna fruktkärnor på oss. Allt till tonerna av afrikansk reggeae.
I morgon börjar allvaret på sjukhuset..
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)